I min värld VILL jag ha dig

Sedan min separation har jag aktivt jobbat för att skaffa fina kvinnliga vänner. Man behöver prata av sig, diskutera åsikter, spegla funderingar etc. Jag har lyckats och de vännerna jag har är alla starka och självständiga kvinnor som är nöjda med tillvaron men samtidigt vill ha någon att dela den med.

Eget foto tagen från Norrköpings Ljuspromenad i Carl Johans park

Men vi är också eniga om att vi vill vara helnöjda! Vi kvinnor vill ha en relation … men inte tappa kontakten med våra vänner – vilket tyvärr är ganska vanligt. Vi har insett vikten av kvinnlig gemenskap när den är som starkast. Vi hjälper varandra, stöttar varandra, ringer och kontaktar varandra – vi är aldrig ensamma. Den gemenskapen är guld värd!

Dags att montera ner ramverkstaden jag hade i butiken. Det var den gången som jag verkligen blev kompis med skruvdragaren – och jag kände mig stolt!

Män säger och skriver i kontaktannonser att de söker självständiga kvinnor, vad betyder det egentligen? Jag vet ärligt talat inte! För mig är en självständig kvinna en kvinna som har jobb, boende, har mål i livet, vet vad hon vill och inte vill. Det är en likvärdig följeslagare till mannen, inte undergiven och ber inte om ursäkt för sig själv. Utan en rakryggad kvinna som står för sina åsikter och är villig att kompromissa – till viss del. Så män – när ni säger att ni vill ha en självständig kvinna. Vill ni verkligen det eller har vi olika syn på vad självständig betyder?

Jag vill ju naturligtvis hylla dessa självständiga kvinnor för vi är lojala (vi vet att gemenskap är starkt), vi är ärliga (för vi har blivit svikna och hatar det och orkar ärligt talat inte larva runt), vi är trygga i oss själva (för vi har varit nere på botten när det gäller självförtroende och byggt upp det sten för sten). Vi är pålitliga, ärliga och raka i vår kommunikation, något som kanske kan upplevas brutalt ärligt men vi kräver egentligen bara en sak – commitment!  Ett erkännande att du vill ha oss i ditt liv. Vi känner inte ett starkt sug att bli sambos, få en ring på fingret eller varken dela inköpslista eller tvättkorg.

Min fina bil som jag köpte för 1 500 kr på en camping under Sweden Rock 🙂 När jag stolt visade min bror att jag hade kollat oljan så visade det sig att det var fel olja jag hade kollat 😊 det var växelklådsoljan och inte motoroljan jag hade kollat … nåväl man lär sig alltid nya saker.

Hittar du en av oss och vi matchar – satsa på oss för i grund och botten är vi jätteenkla 😊 om du bara inser att orden som kommer från oss är på riktigt, vi menar vad vi säger. Vi klarar oss hur bra som helst utan dig men vi vill ha dig, vi behöver dig inte för att hänga upp lampan, kolla oljan i bilen eller betala våra räkningar. Vi vill ha dig för att du tillför en dimension som vi saknar i form av närhet, diskussioner, sex, sällskap på såväl evenemang som kvällsmackan vid TVn. Vi är stolta att ha dig vid vår sida, du blir mannen med stort M – för vi vill – för det är nämligen du som har passerat nålsögat.

Hittade den här underbara skylden under min Thailandsresa. Den får mig att le varje gång för vem vill inte ha någon som ”make me peel so fine”.

Sen kan jag säga att jag har behövt lära mig många saker som singel; t ex hur man fyller på olja 😊, vad som behövs för att en bil inte ska frysa sönder, hur man använder en skruvdragare, gör kanalsökning på TVn. Ja listan kan göras lång när man upptäcker saker som ”den andra” gjorde. Men det har ju alltid funnits folk man kunnat fråga – även om en del trodde att jag skojade när jag frågade vissa saker 😊. Och det har blivit fel men jag har lärt mig. Och det viktigaste som jag har lärt mig är att jag ”vill inte behöva” någon; jag ”vill ha” någon. Och för mig är det en stor skillnad.

Helena

gör mer saker som gör dig glad

helena@artinaction.se

Rund eller fyrkantig

När min dotter gick i förskolan så började helvetet med att behålla henne fyrkantig. Det var inget problem med henne för hon har alltid varit en egen personlighet. Men förskolefröken … en dag tog hon mig åt sidan och sa ”Vi måste göra din dotter rund för att passa in”. Hon tecknade en boll i luften och jag kommer ihåg att jag tittade på henne och tänkte ”varför då”. Om hon skulle göra min dotter rund för att passa in, vilken person blir hon då? Jag ville absolut inte ha en dotter som ”passade in”, jag ville ha en dotter som stod upp som en egen individ.

Jag frågade naturligtvis förskolefröken varför hon tog upp det just den dagen. Anledningen då var att hon hade hängt i ribbstolen istället för att sittta i ringen med de andra barnen. Det var ju inte rätt men det var starten på ett lång process.

Tänk er om alla vi människor var runda stenar. Vi nöts mot varandra och vi blir bara mindre och mindre. Till slut är vi bara en stor grushög där ingen utmärker sig – det kanske det är det som kallas lagom. Nåväl jag argumenterade direkt att jag inte ville ha ett runt barn, jag ville ha ett fyrkantigt barn. Ett barn som hade mod till att stå upp för sin åsikt. Under hela grundskolan så var varje kvartsamtal en plåga, varje gång så påpekade de att min dotter var fyrkantig. Jättebra svarade jag! Fyrkantiga människor står stabilt i sin värdegrund, de har egna åsikter och går sina egna vägar för att skapa sitt eget liv. De blir inga kappvändare! Jag trodde blint på min vision att ge rätt förutsättningar för min dotter. Hon hade det inte lätt men skam den som ger sig.

Första kvartsamtalet på gymnasiet gick jag dit med mina horn redan ute. Jag förutsatte att även de skulle diskutera hennes fyrkantighet. Döm till min förvåning! Istället för att säga att de ville göra henne rund så hyllades hennes personlighet. De undrade hur vi skapat förutsättningar, hur hon som var så ung hade en så stor integritet. Hon lät inte någon sätta sig på henne och hon stod för sina åsikter oavsett.

Hon hade blivit en expert på att argumentera för redan i lågstadiet fick hon börja argumentera för- och nackdelar med saker som hon ville göra. När hon önskade sig en kanin fick hon argumentera varför, det gick inte att komma till mig som mamma och bara säga ”Jag vill ha en kanin”. Efter ett tag lärde hon sig det och idag är det nästan att hon slår mig i konsten att argumentera och det gör mig stolt!

Så tillbaka till runda barn – det är i min värld helknäppt. Vi föds som individer, låt oss få förutsättningar att utvecklas som individer – jag tror världen behöver individer som trygga byggstenar. Utan alla fyrkanter hade vi inte utvecklat någon spetskompetens.

Om vi går tillbaka till stenarna, för att foga ihop runda stenar behövs någon form av kitt, men att foga ihop fyrkantiga stenar så gäller det bara att hitta de rätta storlekarna för att det ska fungera. Något kitt mellan behövs inte och kommunikationen är hjärta till hjärta och kan aldrig bli visk-leken som det kan bli med enbart runda stenar. Sedan kan inte alla vara fyrkanter men alla ska få ha förutsättning att bli om de vill! Och vi kommer att rundas av ändå genom åren, för att passa in på arbetsplatser, i förhållanden etc. Jag älskar mångfald och sammansättning av olika individer men min text här handlar om att vi inte ska sätta några begränsningar tidigt i åldrarna.

Ett exempel är när mitt barnbarn 4 år gammalt berättade till min granne att när hon blev stor ville hon ha stora bröst som mormor, rött hår som mamma och mustasch som pappa. En ganska rolig bild dök då upp i huvudet men min dotters kommentar var underbar ”Säg aldrig att det inte går”. För vad vet vi om hur världen ser ut när hon är stor. Det kallar jag att inte sätta en begränsning!

Som förälder vet man aldrig om man gör rätt när det pågår som mest men idag är min dotter 30 år och lever sitt liv precis som hon vill. Hon har gjort egna val och äger sitt liv, så för min del känner jag att jag har lyckats.

Helena

Gör mer saker som gör dig glad

helena@artinaction.se

Våga utmana hinder

Våga att släppa in den högra hjärnhalvan in i ditt liv. Tillåt dig att göra saker ”bara för att”, det behöver inte bli något. Visst är det bra med mål och resultat – det tycker jag också. Men inte alltid, vi får inte glömma att njuta och göra saker vi tycker är roligt, även om någon säger att vi inte kan.

Under min tid då jag sålde symaskiner fick jag ofta höra att maskinen skulle betala sig, det skulle löna sig att köpa en symaskin. Varför kan man inte bara köpa en symaskin för att man vill sy? Många andra likartade köp behöver ju inte löna sig som t ex fiskeutrustning, motorcykel, fotoutrustning etc.

När jag var liten fick jag höra att jag inte kunde rita. Jag kommer ihåg att kommentaren kom efter mitt försök att rita en häst, jag hade glömt att rita en hals så lite konstig såg den ut 😊 men å andra sidan hur såg Picassos ansikten ut?

Kommentaren resulterade i att jag valde att inte rita mer. När jag höll i en penna så var det för att skriva, jag ritade aldrig under min uppväxt. När jag nu i vuxen ålder ser tillbaka på detta så är det ju så fel. Kommentaren var säkert inte så hårt menad, det liknade ju verkligen inte en häst men vad gjorde det? Som barn är det svårt att tolka saker och för min del så stängde jag av den delen i hjärnan som handlade om att måla. Jag kunde ju inte så varför lägga tid på det. Men vad kan man egentligen från början? Alla saker måste man ju träna på för att bli bra på.

Jag gick i lekis när jag fick kommentaren och vid den tiden så kunde jag varken läsa eller skriva men det valde jag att träna på och vips så kunde jag ju det.

Mitt försök till delfin, kan nog tolkas till många olika saker UTOM en delfin 🙂

Men man kan ändra på synsättet även i vuxen ålder. Valborg 2015 spelade jag och mina vänner Pictionary och minnet kom tillbaka att jag inte kunde rita. Och herregud – jag håller ju verkligen med när jag såg resultatet av min delfin. Vi skrattade så vi grät!! Nja alla utom min spelkompis 😊

Men det roligaste var att jag låg i slutförhandling att köpa Konstnärshandel Gredelin. Min kompis skrattade och sa ”det är ju tur att du inte livnär dig på att rita”. Och jag tänkte ”du skulle bara veta”, 15 dagar senare så ägde jag Gredelin. Snacka om att jag och min kompis skrattade ännu mer!

Under de senaste 5 åren har jag lärt mig om olika tekniker, material etc inom målning. Jag har själv provat det mesta och efter 2 år så höll jag egna demonstrationer och kurser. Jag kan måla men inte så att det blir figurativt – men det handlar inte om det. Det handlar om att göra något man tycker om, som man blir glad över.

Utdrag ur min sketchbook där jag gjort en egen schablon, färgat molding paste, förgyllt och skissat på ett eventuellt användningsområde

Idag finns det penslar, färg, pennor och skissblock hemma hos mig, och jag använder dem mer eller mindre dagligen.

På plats i Thailand tränade jag på att skissa, temat här var lampor som fanns i en restaurang på stranden.

Köpet av Gredelin och blandningen av textila och konstnärliga material har gjort att jag har utvecklat min högra hjärnhalva otroligt mycket. Det ligger nu helt naturligt hos mig att hålla i en pensel likväl som att trä en symaskinsnål. För att ”tvinga” mig själv att utvecklas och våga har jag läst kopiöst många böcker om blandteknik som det heter, besökt mässor, haft kreativa träffar med min vän Jacqui, gjort utmaningar som t ex Sketchbook – i 30 dagar.

Mitt första blandprojekt; en sida ur en bok, fastklistrad på akvarellpapper, svart gesso genom en schablon. Detta förgylldes och sedan maskinbroderade blommor.

Jag är så glad att jag fick möjligheten att dagligen leva i den kreativa värld som fanns i min butik. Varje dag träffade jag människor som jag kunde visa nya saker för och som kom tillbaka och visade vad de hade gjort – en sådan winwin-situation är underbar. Som människa har jag utvecklat en del av mig som jag inte visste att jag hade, det handlar inte bara om att vara mål- och resultatinriktad. Det handlar om att våga utmana hinder, att det blev genom ett köp av en butik till, det vara bara slumpen som avgjorde – jag var på rätt plats i livet då.

Helena

Gör mer saker som gör dig glad

helena@artinaction.se

400 meter på 30 minuter

Ibland gäller det inte att vara snabbast utan att tillåta sig själv att vara långsam och se mer. Förra veckan gick jag runt kvarteret, jag kände för att strosa. Jag gör det med jämna mellanrum för att det ger mig ett lugn och jag ser saker som gör mig glad. Ska försöka förklara vad jag menar med det. Det finns alltid mer att se om du väljer att se på ett annat sätt än vad du brukar göra.

Kolla bilderna, den första är väggen på avstånd och den understa en detaljbild. I mina ögon så liknar detaljbilden ett hjärta skapat av löven.

För 4,5 år sedan så tog Jacqui (en god vän och fd kollega) med mig till Stadsmuseet. Vi skulle fota bilder som skulle användas som inspiration till en kurs. Hon lärde mig att titta på detaljer istället för helhet. Se skuggorna, kombinationerna av olika former, att se bortom det faktiska objektet. Det var som en mental språngbräda, jag kommer ihåg hur euforisk jag kände mig när denna värld öppnade sig. Jag gjorde inget annat än att hitta mönster överallt, stenbeläggningar, brunnslock etc.

Mitt i allt detta så var mitt barnbarn ofta hos mig och hon hade uppfattat detta med mönster. Det var min födelsedag och hon var 3,5 år. Jag hade köpt en färdig tårtbotten som hon hjälpte mig garnera. När hon sedan skar första biten och lade upp på tallriken så välte den naturligtvis men hennes kommentar var ”Titta vilket fint mönster det är på undersidan”. Då kände jag mig lycklig 😊

Vi fick lite kommentarer på garneringen men smaken var det inget fel på

Det som Jacqui hade visat mig var ett helt nytt synsätt och som tilltalade mig direkt. Att hitta fina detaljer ger mig lugn och gör mig inspirerad på många sätt. Och tack vare det så ser jag mycket mer nu.

När jag strosar har jag alltid kamera-mode på för att snabbt kunna fånga en känsla. Jag går sakta och tittar uppåt och neråt och ibland framåt för att inte krocka med någon 😊 Det är för mig en stor tillfredsställelse att se det vackra, som av många anses ovårdat eller kanske rent av inte ser. Det är min form av meditation!

Några av bilderna tar jag sedan vidare och använder i mina textilprojekt; det kan vara allt från nya quiltmönster och bakgrunder till egna stygnsättningar. Jag använder mig ofta av utskrifter och sedan letar upp de linjer jag vill ha med hjälp av ljusbord eller scannar in bilden och använder som underlag för stygnsättning. Ibland tillför bilderna bara den njutning det är att strosa omkring och ta dem och få en härlig känsla när jag tittar på dem i efterhand.

Så mitt råd är att gå långsamt ibland 😊

Helena

Gör mer saker som gör dig glad

helena@artinaction.se

Adoptera en butik

I slutet av januari 2010 (efter 2,5 månad tjänstledighet) fick jag ett samtal från ägaren av symaskinsbutiken, hennes namn är Eva. Hon visste att jag var tjänstledig och undrade om jag ville adoptera hennes butik. Hon skulle ta nästa steg i livet och flytta tillbaka till Stockholm. Men inte hade jag tänkt mig en butik.

Jag hade de senaste månaderna kollat upp företag som jag eventuellt skulle kunna köpa eller kanske utbilda mig till något annat. Men på kvällen efter hennes samtal så såg jag mig själv gå igenom butiken och le mot kunder och hjälpa dem rätt. Magkänslan kändes så bra! Så efterföljande dag ringde jag och undrade om jag fick praktisera några dagar. Egentligen var jag redan 90% färdigbeslutad och det tog inte mer än några timmar i butiken innan jag kände att detta vill jag göra.

Foto taget från altanen i det hus jag då bodde i. Det var mycket snö i februari 2010 och den här vyn hade jag när jag skrev mina planer och gjorde budgetar till banken.

Jag kontaktade min bank om lån och döm till min förvåning att Nordea först gav mig lånelöfte och sedan drog tillbaka; trots säkerhet med hus, ett jobb att gå tillbaka till och en bra årsinkomst sedan tidigare.

Nu i efterhand så var det toppen att de gjorde det men då var jag skitförbannad! Istället kontaktade jag Länsförsäkringar som jag hört var bra och fick träffa Susanne Lundgren. Det är en klippa som funnits med mig i 10 år. Hon är så duktig på sitt jobb, hittar lösningar, ser alternativa vägar när det kanske inte ser så hoppfullt ut. I samma veva kände jag att jag även behövde en rådgivare inom redovisning och fick då tipset om Rose-Marie Bidenäs av en gammal kollega. Även där var det en match! Hon är så duktig på sitt område, lugn och lösningsorienterad och även hon har varit med mig i 10 år.

Det stöd jag fick från Rose-Marie och Susanne gjorde mig säker och jag är så glad att jag insåg från början vikten av att ha bra människor omkring mig. Dessa två har varit guld värda genom hela min företagarkarriär – jag har ett stort förtroende för dem båda och känner att de tror på mig och vill mig väl 😊

Inventeringen i butiken påbörjades, vi skrev avtal som vi diskuterade fram och tillbaka. Jag som var fullständig novis inom butikshandel kände ett stort stöd av Eva. Hon skulle bo kvar i Norrköping några månader och skulle hjälpa mig med leverantörer, rutiner som återförsäljare etc. På köpet fick jag även Marianne 😊 en otroligt härlig människa som hade jobbat i butiken i flera år. Vi klickade direkt när jag praktiserade så hon skulle fortsätta på timmar hos mig. Det gäller ju liksom att ha bra människor runt omkring sig, både för energin men även för kunskap som jag inte själv hade.

Butiken som blev mitt andra hem.

Så efter 5 månaders tjänstledighet och sju veckor efter att jag praktiserat så stod jag med nyckeln i handen och ägde en butik. Det var den 1 april 2010 – och det var absolut inget skämt. Det var början på ett nytt härligt kapitel i mitt liv.

Jag vill bara kommentera att adoptera är så mycket finare än att köpa för att man tar över någon annans dröm. Det är en ära som man sedan får förvalta och justera efter sin egen vision. Du har fått en fin plattform att börja jobba utifrån. Eller fått och fått … jag betalade en del också 😊

Helena

gör mer saker som gör dig glad

helena@artinaction.se

Duktig på att jobba

Jag är uppvuxen på en bondgård, mina föräldrar hade ett småskaligt jordbruk – sådana som inte finns kvar längre. Det bästa med den uppväxten var att mina föräldrar var närvarande 98 % av tiden. De resterande 2% skulle man inte prata med pappa och det var när något hade gått sönder. Jag kan ännu idag skratta åt ett sådant minne. Exempelvis – tröskan hade gått sönder, det var ett gärde kvar att tröska och det skulle komma regn på natten. Han kom uppför backen till huset med stooora kliv, helt kolsvart från topp till tå eftersom han hade varit tvungen att krypa in i tröskan och försöka fixa felet. Jag och mina syskon kunde knappt inte hålla oss för skratt, men han tittade på oss och sa med lugn röst ”säg inget”. När han gick in så skrattade vi så vi tjöt. Kan tillägga att min pappa tycker om djur inte maskiner.

Mina föräldrar satt alltid ner och lyssnade och frågade vad vi hade gjort i skolan, prov, läxor, lånade böcker från biblioteket, men de frågade aldrig hur vi mådde, kände oss etc. De gjorde inget fel för de gjorde vad deras föräldrar gjort, fast en bättre version för jag vet att i deras familjehem så var det ingen som satte sig ner på samma sätt som de gjorde. Jag vet att de var och är mycket måna om att jag och mina syskon ska må bra men prata känslor är inte helt naturligt.

Foto: Helena Anderson. Blomman är fotat i Thailand, när det blir mörkt så sluter den sig som en boll och vecklar upp sig så underbart vacker när ljuset kommer.

Men tänk om vi från barnsben även får frågan; hur kändes det i skolan idag, berätta vad ni gjorde på rasten, lunchen? Jag vet att många tänker ”vi kan inte bara gå omkring och känna” det är flummigt och det blir veka personer. De människorna anser jag tycka fyrkantigt! För om vi är emotionellt starka så kan vi göra underverk. Hur många gånger har man inte bara velat ha en kram, en sådan där ordentlig kram som kommer från hjärta och förmedlas till hjärta? Att våga ha våra sinnen öppna så vi känner, både ilska, sorg, kärlek, glädje – att vi jobbar oss bort från beteendet ”knyt handen i fickan, var tyst och kämpa på”. Våga ta ställning, våga visa dig mänsklig (och vad är mänsklig egentligen för ord?)

Mina föräldrar lärde mig att ingenting är omöjligt om du vill göra det. Respekt förtjänas beroende på hur man beter sig – inte vad som står på visitkorten.

De lärde mig också att jobba. Jag är jätteduktig på att jobba! Så duktig att jag inte vet vad jag ska göra när jag inte jobbar. Det där med balansen är svårt. När det har varit jobbigt i mitt liv, oftast känslomässigt så har jag valt att jobba lite mer. För jag är duktig på det, det har liksom blivit min mentala ”känslosköld”, med det har också resulterat i att jag är urkass på kärlek. Och nu pratar jag kärlek till män. Inte den kärlek jag känner för min dotter och barnbarn, för deras skull kan jag gå genom eld och vatten. Nej jag menar det där som kallas relation mellan man och kvinna. För resultatet med min mentala ”känslosköld” har blivit att jag ”bestämmer” när jag släpper ut känslor, jag kan bestämma mig ”hit men inte längre”. Jag är rädd helt enkelt!

Foto: Helena Andersson. Denna grind passerar jag varje dag. Den finns på min gård i stan 🙂 Lite symboliskt att ha ett hjärt på en grind. Tyckte det passade min text.

Att våga blotta sig är sjukt svårt för rädslan att inte duga är större. Sug på den tanken en stund! Jag har vågat en gång de senaste åren – sedan betyder det ju inte alltid att man vinner även om man vågar men för mig var det stort att våga. Den gången jag vågade hade jag inget alternativ – jag blev liksom tvungen för jag hade inte haft den känslan på mycket länge – jag var skyldig mig själv att våga. 

Foto: Helena Andersson. Bilden tagen på en toalett på ett tåg på väg till Birmingham. Mycket bra tips att inte spola ner sina drömmar!

Men jag ska inte ge mig! För jag vill ha ett extremt härligt, busigt och förtroligt kärleksförhållande. Jag vill skratta, plocka blommor, bada naken, hoppa i lövhögar, stå i hejarklacken, gå på festivaler, dansa i solnedgången – bara för att jag kan! Jaja 😊jag är tjej och jag väntar på mr Right, du vet mannen med stort M. Jag kanske får hoppa i lövhögarna själv men det spelar ingen roll, lite barnslig måste man också få vara 😊

Jag röstar för mer kramar och mer ”blottare” – hoppas det blir resultatet i en Corona-fri värld.

Helena

gör mer saker som gör dig glad

helena@artinaction.se

Olika grader av perfektion

Jag drivs av mottot att om ett jobb är värt att göras så ska det göras bra. Har mycket svårt att dra ner på ambitionsnivån och inte fokusera på detaljer, utom ibland.

När jag genomförde kurser, aktiviteter av olika slag, inredning i butikerna, kommunikationen till kunderna så var ambitionsribban extremt hög.
Men när det gäller t ex färdigställande av andra saker så kan det vara helt annorlunda. Det är så jag själv blir fundersam varför det blir så.

Ett mycket bra exempel på färdigställande är mina lampor. Januari 2014 flyttade jag till en 2:a och de enda lamporna jag hade var de fasta installationerna i lägenheten samt en skrivbordslampa. När jag flyttade så hade jag beslutat att alla saker som jag behövde skaffa till lägenheten skulle var väl valda, jag skulle inte ha något ”så länge”. Kombinationen dålig ekonomi, prioriteringar av att använda de pengar jag hade till upplevelser, gjorde att det tog ca 4 år innan jag hade lampor i alla mina tre rum samt två fönster.
Nu måste jag dock tillägga att jag letade ju inte febrilt efter lampor hela tiden för då kanske det inte tagit så lång tid. Men först kom lampan i vardagsrummet, sedan köket och sista stora lampköpet blev både sovrum och fönster samtidigt.

Sladdlösa lampor skulle vara något för mig, varför passar aldrig det man köper till hur det ser ut hemma?

Lampan in vardagsrummet var ju bara att hänga upp, lite sladdar hängde dock utanför. Lampan i köket saknade upphängning och lampsladden var för kort, det fixade jag genom att köpa kedja och sladd på Bauhaus som jag målade för att den skulle passa in, trodde jag 😊

”Kristallkronan” i sovrummet blev pricken över i:et. Så snygg och passade perfekt den också. Problemet var bara att jag inte kunde ställa en stol i sängen för att hänga upp den.
Jag lade istället kuddar ovanpå varandra för att nå upp de där ynka 10 cm som saknades. Fungerade inte! Så istället kom jag på den strålande idén att hoppa och sedan i hoppet haka fast lampan i kroken. Första försöket så kom lampan för långt ner, det tog två försök till innan jag var nöjd med höjden. Och jag vet att man kan be om hjälp men klockan 10 en vardagkväll är det inte läge att ringa och jag ville ju se just då hur det skulle se ut. Och grannen mittöver kanske fick ett gott skratt.

Det här var i oktober 2018, jag gick runt i lägenheten, lade mig på sängen, satt mig i fåtöljen där jag ser både lampan i vardagsrummet och köket och var så himla nöjd. Jag hade hittat helt rätt, att installationerna såg ut som fan det bekom mig inte alls – ärligt talat så såg jag det inte.

Några månader gick och jag kom då på en kväll att titta uppe i taket istället och började asgarva, alla mina lampinstallationer såg ju likadana ut, dvs halvfärdiga. Jag ringde och bad min pappa komma och hjälpa mig och han fixade vardagsrummet direkt. Sedan kom vi till de andra rummen. Ja, sa han, du behöver köpa lite mer krokar etc för att jag ska kunna göra iordning. OK… jag skrev ner vad som behövdes och satte på mitt kylskåp. Kanske jag skulle ta ner lappen och åka till Bauhaus imorgon.

Ett år ungefär

Det var på våren 2009 som grejer verkligen började hända. Under ett antal år hade jag fortsatt att jobba på reklambyrån. Det var som ett gift, när man jobbar i en värld där kompetensen är hög, kunderna villiga att betala och ingenting känns omöjligt så har man skapat den perfekta honungsfällan. Man känner inte gradvis att det blir sämre utan det kommer som en flodvåg. Plötsligt så kommer alla känslorna på en och samma gång. Men till skillnad mot vad Per Gessle sjöng så handlade det inte om kärlek. Min kropp började reagera, det började med utslag som liknande vattkoppor, de kom bara på min överkropp, jättekonstigt! Jag började starkt tvivla på att detta kan var rätt som jag gjorde – jag var inte lika glad längre och det är verkligen inte jag. Som en kompis sa till mig för ett år sedan ”När Helena inte är glad, då är det något riktigt allvarligt”.  Och det stämmer!

Jag kände att jag bara ville sluta jobba och tänka. Tänka på vad jag verkligen ville göra, men min sambo sa att du får inte bara säga upp dig! Kanske med all rätt att han sade så för jag hade under flera gånger i mitt arbetsliv bytt jobb på lite dramatiska sätt. Jag fungerar så att när jag har tänkt klart så agerar jag, ibland kan sträckan från tanke till handling vara mycket kort och ibland längre, men det är aldrig ogenomtänkt – fast de som finns i min närhet kanske tycker så.

Så nu hade jag följande att ta ställning till, hur kunde jag byta jobb utan att bara säga upp mig och samtidigt vara så trött att jag faktiskt inte visste vad jag ville göra? Då kom en vän med en jättebra idé. Du kan ju begära tjänstledig! Alltså vilken grej! Eftersom jag även satt i ledningsgruppen på reklambyrån så visste jag att det var egentligen inte vår policy att ge tjänstledigt men vad faan, vad hade jag att förlora genom att fråga.

Idén om tjänstledigheten fick jag under midsommarhelgen och måndagen efter så sa jag till min chef att vi behövde prata. Det var inget nytt för honom att jag inte mådde bra. Under våren hade jag pratat med honom flertalet gånger att sättet vi jobbade på inte fungerade längre.

Jag vill ha tjänstledigt sa jag rakt ut. Min chef tittade på mig och sa ”om jag inte ger dig det så kommer du väl säga upp dig eller hur”, han kände mig! Så sedan frågade han mig ”hur länge”. Jaha det var ju den lilla detaljen – det hade jag inte ens tänkt på innan mötet men i sittande möte sträcker jag på mig i stolen och säger ”Ett år ungefär”. Och ett år kände jag då verkligen behövdes. Vi bestämde att börja leta efter en ersättare efter sommaren och att jag skulle jobba till den sista oktober.

Jag kan säga att det var en underbar nästan euforisk känsla jag hade när jag gick hem den dagen. Det första jag skulle göra var då att berätta för min sambo att jag hade hittat en lösning och fått ok på den. Jag kunde för tillfället sluta jobba men ändå ha mitt jobb kvar. Vet inte om han blev lika euforisk som jag men jag kände att jag hade inget val, jag behövde en förändring.

Den sommaren tog vår dotter studenten och flyttade till Göteborg och jag fyllde 40 år.

Den 30 oktober var min sista arbetsdag innan tjänstledigheten. Som present gav jag mig själv en ny sy- och brodérmaskin och på vägen hem åkte jag förbi symaskinsbutiken och hämtade den.

Helena

Gör mer saker som gör dig glad

helena@artinaction.se

Våga äga ditt liv

Vilken roll spelar uppväxten, de normer och outtalade riktlinjer som finns? Livet består av förändringar och möten, ju fler möten du får desto mer insikter kommer till dig, om du är mottaglig vill säga.

Helena, som jag heter, är en positiv, stolt, nyfiken, engagerad, envis, mångfaldsälskare som nu blir 51 år. Under de år jag levt har jag, precis som andra, genomgått olika perioder. Livet rullade på och jag gjorde sådant som ”förväntades” av mig, och jag gillade mitt liv. Men jag har alltid haft en känsla att inte riktigt passa in; passa in i familjen, passa in i ”svensson-livet”.

Foto: Helena Andersson

Jag tyckte mer om att t ex diskutera filosofiska saker istället för hur man blir kvitt maskrosorna i gräsmattan. Men tänkte jag, det kommer växa bort, även jag kommer passa in. Och på allvar trodde jag det!

Vid den tiden var jag 38 år, jobbade som projektledare på en reklambyrå och en dag uppmärksammade jag en sak med mig själv. Varje gång jag skulle gå och hämta något eller gå till bilen eller liknande korta sträckor så var det alltid ett litet danssteg inblandat. Det var droppen, jag kunde inte ens bete mig ”vuxet” när jag gick! Resultatet blev att jag bokade tid hos en samtalsterapeut! Kom dit och beskrev mitt ärende att jag har problem med att bete mig som en vuxen person och vara nöjd, jag har ett bra jobb, fint hus, sambo och dotter. Varför gör jag så här och varför känner jag inte att jag passar in. Efter att ha lyssnat på mig några gånger så säger hon som den enklaste saken i världen. ”Men Helena, det är ju din personlighet”

Snacka om en käftsmäll men ändå så rätt! Jaha, nu var det bara att gå hem och börja lyssna på min egen magkänsla och acceptera att det du känner är med största sannolikhet helt rätt för dig.

Den här bloggen handlar om att ”Våga äga ditt liv”, hur jag gick tillväga att tillåta min personlighet växa fram och acceptera den. Hur det har påverkat mina beslut (både i arbets- och privatlivet), funderingar kring sociala normer och beteenden, vad vår uppväxt och relationer genom livet kan bidra till att skapa ett eget rikt liv. Och vilka saker vi måste förhålla oss till så att saker vi inte kan påverka tar vår energi. Allt utgår ifrån mina egna erfarenheter och funderingar. Och jag kan tillägga att jag inte är klar än! För vem vill dö nyfiken?

Helena

gör mer saker som gör dig glad

helena@artinaction.se