Adoptera en butik

I slutet av januari 2010 (efter 2,5 månad tjänstledighet) fick jag ett samtal från ägaren av symaskinsbutiken, hennes namn är Eva. Hon visste att jag var tjänstledig och undrade om jag ville adoptera hennes butik. Hon skulle ta nästa steg i livet och flytta tillbaka till Stockholm. Men inte hade jag tänkt mig en butik.

Jag hade de senaste månaderna kollat upp företag som jag eventuellt skulle kunna köpa eller kanske utbilda mig till något annat. Men på kvällen efter hennes samtal så såg jag mig själv gå igenom butiken och le mot kunder och hjälpa dem rätt. Magkänslan kändes så bra! Så efterföljande dag ringde jag och undrade om jag fick praktisera några dagar. Egentligen var jag redan 90% färdigbeslutad och det tog inte mer än några timmar i butiken innan jag kände att detta vill jag göra.

Foto taget från altanen i det hus jag då bodde i. Det var mycket snö i februari 2010 och den här vyn hade jag när jag skrev mina planer och gjorde budgetar till banken.

Jag kontaktade min bank om lån och döm till min förvåning att Nordea först gav mig lånelöfte och sedan drog tillbaka; trots säkerhet med hus, ett jobb att gå tillbaka till och en bra årsinkomst sedan tidigare.

Nu i efterhand så var det toppen att de gjorde det men då var jag skitförbannad! Istället kontaktade jag Länsförsäkringar som jag hört var bra och fick träffa Susanne Lundgren. Det är en klippa som funnits med mig i 10 år. Hon är så duktig på sitt jobb, hittar lösningar, ser alternativa vägar när det kanske inte ser så hoppfullt ut. I samma veva kände jag att jag även behövde en rådgivare inom redovisning och fick då tipset om Rose-Marie Bidenäs av en gammal kollega. Även där var det en match! Hon är så duktig på sitt område, lugn och lösningsorienterad och även hon har varit med mig i 10 år.

Det stöd jag fick från Rose-Marie och Susanne gjorde mig säker och jag är så glad att jag insåg från början vikten av att ha bra människor omkring mig. Dessa två har varit guld värda genom hela min företagarkarriär – jag har ett stort förtroende för dem båda och känner att de tror på mig och vill mig väl 😊

Inventeringen i butiken påbörjades, vi skrev avtal som vi diskuterade fram och tillbaka. Jag som var fullständig novis inom butikshandel kände ett stort stöd av Eva. Hon skulle bo kvar i Norrköping några månader och skulle hjälpa mig med leverantörer, rutiner som återförsäljare etc. På köpet fick jag även Marianne 😊 en otroligt härlig människa som hade jobbat i butiken i flera år. Vi klickade direkt när jag praktiserade så hon skulle fortsätta på timmar hos mig. Det gäller ju liksom att ha bra människor runt omkring sig, både för energin men även för kunskap som jag inte själv hade.

Butiken som blev mitt andra hem.

Så efter 5 månaders tjänstledighet och sju veckor efter att jag praktiserat så stod jag med nyckeln i handen och ägde en butik. Det var den 1 april 2010 – och det var absolut inget skämt. Det var början på ett nytt härligt kapitel i mitt liv.

Jag vill bara kommentera att adoptera är så mycket finare än att köpa för att man tar över någon annans dröm. Det är en ära som man sedan får förvalta och justera efter sin egen vision. Du har fått en fin plattform att börja jobba utifrån. Eller fått och fått … jag betalade en del också 😊

Helena

gör mer saker som gör dig glad

helena@artinaction.se

Ett år ungefär

Det var på våren 2009 som grejer verkligen började hända. Under ett antal år hade jag fortsatt att jobba på reklambyrån. Det var som ett gift, när man jobbar i en värld där kompetensen är hög, kunderna villiga att betala och ingenting känns omöjligt så har man skapat den perfekta honungsfällan. Man känner inte gradvis att det blir sämre utan det kommer som en flodvåg. Plötsligt så kommer alla känslorna på en och samma gång. Men till skillnad mot vad Per Gessle sjöng så handlade det inte om kärlek. Min kropp började reagera, det började med utslag som liknande vattkoppor, de kom bara på min överkropp, jättekonstigt! Jag började starkt tvivla på att detta kan var rätt som jag gjorde – jag var inte lika glad längre och det är verkligen inte jag. Som en kompis sa till mig för ett år sedan ”När Helena inte är glad, då är det något riktigt allvarligt”.  Och det stämmer!

Jag kände att jag bara ville sluta jobba och tänka. Tänka på vad jag verkligen ville göra, men min sambo sa att du får inte bara säga upp dig! Kanske med all rätt att han sade så för jag hade under flera gånger i mitt arbetsliv bytt jobb på lite dramatiska sätt. Jag fungerar så att när jag har tänkt klart så agerar jag, ibland kan sträckan från tanke till handling vara mycket kort och ibland längre, men det är aldrig ogenomtänkt – fast de som finns i min närhet kanske tycker så.

Så nu hade jag följande att ta ställning till, hur kunde jag byta jobb utan att bara säga upp mig och samtidigt vara så trött att jag faktiskt inte visste vad jag ville göra? Då kom en vän med en jättebra idé. Du kan ju begära tjänstledig! Alltså vilken grej! Eftersom jag även satt i ledningsgruppen på reklambyrån så visste jag att det var egentligen inte vår policy att ge tjänstledigt men vad faan, vad hade jag att förlora genom att fråga.

Idén om tjänstledigheten fick jag under midsommarhelgen och måndagen efter så sa jag till min chef att vi behövde prata. Det var inget nytt för honom att jag inte mådde bra. Under våren hade jag pratat med honom flertalet gånger att sättet vi jobbade på inte fungerade längre.

Jag vill ha tjänstledigt sa jag rakt ut. Min chef tittade på mig och sa ”om jag inte ger dig det så kommer du väl säga upp dig eller hur”, han kände mig! Så sedan frågade han mig ”hur länge”. Jaha det var ju den lilla detaljen – det hade jag inte ens tänkt på innan mötet men i sittande möte sträcker jag på mig i stolen och säger ”Ett år ungefär”. Och ett år kände jag då verkligen behövdes. Vi bestämde att börja leta efter en ersättare efter sommaren och att jag skulle jobba till den sista oktober.

Jag kan säga att det var en underbar nästan euforisk känsla jag hade när jag gick hem den dagen. Det första jag skulle göra var då att berätta för min sambo att jag hade hittat en lösning och fått ok på den. Jag kunde för tillfället sluta jobba men ändå ha mitt jobb kvar. Vet inte om han blev lika euforisk som jag men jag kände att jag hade inget val, jag behövde en förändring.

Den sommaren tog vår dotter studenten och flyttade till Göteborg och jag fyllde 40 år.

Den 30 oktober var min sista arbetsdag innan tjänstledigheten. Som present gav jag mig själv en ny sy- och brodérmaskin och på vägen hem åkte jag förbi symaskinsbutiken och hämtade den.

Helena

Gör mer saker som gör dig glad

helena@artinaction.se

Våga äga ditt liv

Vilken roll spelar uppväxten, de normer och outtalade riktlinjer som finns? Livet består av förändringar och möten, ju fler möten du får desto mer insikter kommer till dig, om du är mottaglig vill säga.

Helena, som jag heter, är en positiv, stolt, nyfiken, engagerad, envis, mångfaldsälskare som nu blir 51 år. Under de år jag levt har jag, precis som andra, genomgått olika perioder. Livet rullade på och jag gjorde sådant som ”förväntades” av mig, och jag gillade mitt liv. Men jag har alltid haft en känsla att inte riktigt passa in; passa in i familjen, passa in i ”svensson-livet”.

Foto: Helena Andersson

Jag tyckte mer om att t ex diskutera filosofiska saker istället för hur man blir kvitt maskrosorna i gräsmattan. Men tänkte jag, det kommer växa bort, även jag kommer passa in. Och på allvar trodde jag det!

Vid den tiden var jag 38 år, jobbade som projektledare på en reklambyrå och en dag uppmärksammade jag en sak med mig själv. Varje gång jag skulle gå och hämta något eller gå till bilen eller liknande korta sträckor så var det alltid ett litet danssteg inblandat. Det var droppen, jag kunde inte ens bete mig ”vuxet” när jag gick! Resultatet blev att jag bokade tid hos en samtalsterapeut! Kom dit och beskrev mitt ärende att jag har problem med att bete mig som en vuxen person och vara nöjd, jag har ett bra jobb, fint hus, sambo och dotter. Varför gör jag så här och varför känner jag inte att jag passar in. Efter att ha lyssnat på mig några gånger så säger hon som den enklaste saken i världen. ”Men Helena, det är ju din personlighet”

Snacka om en käftsmäll men ändå så rätt! Jaha, nu var det bara att gå hem och börja lyssna på min egen magkänsla och acceptera att det du känner är med största sannolikhet helt rätt för dig.

Den här bloggen handlar om att ”Våga äga ditt liv”, hur jag gick tillväga att tillåta min personlighet växa fram och acceptera den. Hur det har påverkat mina beslut (både i arbets- och privatlivet), funderingar kring sociala normer och beteenden, vad vår uppväxt och relationer genom livet kan bidra till att skapa ett eget rikt liv. Och vilka saker vi måste förhålla oss till så att saker vi inte kan påverka tar vår energi. Allt utgår ifrån mina egna erfarenheter och funderingar. Och jag kan tillägga att jag inte är klar än! För vem vill dö nyfiken?

Helena

gör mer saker som gör dig glad

helena@artinaction.se