Duktig på att jobba

Jag är uppvuxen på en bondgård, mina föräldrar hade ett småskaligt jordbruk – sådana som inte finns kvar längre. Det bästa med den uppväxten var att mina föräldrar var närvarande 98 % av tiden. De resterande 2% skulle man inte prata med pappa och det var när något hade gått sönder. Jag kan ännu idag skratta åt ett sådant minne. Exempelvis – tröskan hade gått sönder, det var ett gärde kvar att tröska och det skulle komma regn på natten. Han kom uppför backen till huset med stooora kliv, helt kolsvart från topp till tå eftersom han hade varit tvungen att krypa in i tröskan och försöka fixa felet. Jag och mina syskon kunde knappt inte hålla oss för skratt, men han tittade på oss och sa med lugn röst ”säg inget”. När han gick in så skrattade vi så vi tjöt. Kan tillägga att min pappa tycker om djur inte maskiner.

Mina föräldrar satt alltid ner och lyssnade och frågade vad vi hade gjort i skolan, prov, läxor, lånade böcker från biblioteket, men de frågade aldrig hur vi mådde, kände oss etc. De gjorde inget fel för de gjorde vad deras föräldrar gjort, fast en bättre version för jag vet att i deras familjehem så var det ingen som satte sig ner på samma sätt som de gjorde. Jag vet att de var och är mycket måna om att jag och mina syskon ska må bra men prata känslor är inte helt naturligt.

Men tänk om vi från barnsben även får frågan; hur kändes det i skolan idag, berätta vad ni gjorde på rasten, lunchen? Jag vet att många tänker ”vi kan inte bara gå omkring och känna” det är flummigt och det blir veka personer. De människorna anser jag tycka fyrkantigt! För om vi är emotionellt starka så kan vi göra underverk. Hur många gånger har man inte bara velat ha en kram, en sådan där ordentlig kram som kommer från hjärta och förmedlas till hjärta? Att våga ha våra sinnen öppna så vi känner, både ilska, sorg, kärlek, glädje – att vi jobbar oss bort från beteendet ”knyt handen i fickan, var tyst och kämpa på”. Våga ta ställning, våga visa dig mänsklig (och vad är mänsklig egentligen för ord?)

Mina föräldrar lärde mig att ingenting är omöjligt om du vill göra det. Respekt förtjänas beroende på hur man beter sig – inte vad som står på visitkorten.

De lärde mig också att jobba. Jag är jätteduktig på att jobba! Så duktig att jag inte vet vad jag ska göra när jag inte jobbar. Det där med balansen är svårt. När det har varit jobbigt i mitt liv, oftast känslomässigt så har jag valt att jobba lite mer. För jag är duktig på det, det har liksom blivit min mentala ”känslosköld”, med det har också resulterat i att jag är urkass på kärlek. Och nu pratar jag kärlek till män. Inte den kärlek jag känner för min dotter och barnbarn, för deras skull kan jag gå genom eld och vatten. Nej jag menar det där som kallas relation mellan man och kvinna. För resultatet med min mentala ”känslosköld” har blivit att jag ”bestämmer” när jag släpper ut känslor, jag kan bestämma mig ”hit men inte längre”. Jag är rädd helt enkelt!

Att våga blotta sig är sjukt svårt för rädslan att inte duga är större. Sug på den tanken en stund! Jag har vågat en gång de senaste åren – sedan betyder det ju inte alltid att man vinner även om man vågar men för mig var det stort att våga. Den gången jag vågade hade jag inget alternativ – jag blev liksom tvungen för jag hade inte haft den känslan på mycket länge – jag var skyldig mig själv att våga. 

Men jag ska inte ge mig! För jag vill ha ett extremt härligt, busigt och förtroligt kärleksförhållande. Jag vill skratta, plocka blommor, bada naken, hoppa i lövhögar, stå i hejarklacken, gå på festivaler, dansa i solnedgången – bara för att jag kan! Jaja 😊jag är tjej och jag väntar på mr Right, du vet mannen med stort M. Jag kanske får hoppa i lövhögarna själv men det spelar ingen roll, lite barnslig måste man också få vara 😊

Jag röstar för mer kramar och mer ”blottare” – hoppas det blir resultatet i en Corona-fri värld.