Jag som så många andra sparar på våra fina småbitar tyg. För några år sdan så sydde jag ihop kvadrater och remsor för att underlätta för kommande projekt. Nu har jag jag sytt nya små söta förvaringar som alltid går åt, eller som är finfina som ge-bort-gåva.
Sy på papper En av teknikerna jag använde var att först sy på papper, det är jättebra när du vill blanda olika storlekar på remsor och du behöver inte bry dig om trådriktningen för tyget drar sig inte. Sy med stygnlängd två så det blir enkelt att dra bort pappret efteråt då det blir som en perforerad kant.
Jag använde all sorts papper 🙂 reklamblad, följesedlar etc.
Så här såg några remsor ut innan jag klippte till för att sy vidare.
En del småbitar valde jag att sy samman till lite större bitar utan att använda mig av papperstekniken.
Jag klippte till små kvadrater 2½ x 2½ inch och använde mig av Quilters grid som är ett rutat vlieseline.
Den sista tekniken som jag använde var flätning av remsor, jag strök på vliesofix på en bit lakansväv, skar remsor som jag sedan flätade ihop på lakansväven. Strök fast och sicksackade alla skarvar.
Det är också ett jättebra sätt att använda fina sömmar.
Jag använder det här mönstret på necessär nästan alltid. Justerar storlek, ibland utan botten, ibland bredare botten etc.
Nu är ett nytt projekt klart och under projektets gång har jag provat på nya tekniker dels för att kunna överföra delar från ett fotografi till att kunna stygnsätta och sedan för att återskapa strukturer.
Det färdiga resultatet är följande och läs vidare för att se hur jag gick tillväga.
Detta är mitt ursprungsfoto, det är taget nedanför Färgargården i Norrköping i somras.
Jag skrev ut en svartvit kopia som jag sedan lade på ljusbordet och ritade av de delar jag ville ha på ”tracing-papper”. På något sätt så lyckades jag även spegelvända motivet 🙂 Efter det skannade jag in bilden (använde min scanner-funktion som finns på min Brother ScanNcut.
Och nu var det dags för stygnsättning!
Innan brodering sydde jag ihop olika gröna nyanser av batiktyg och sydde vågiga ränder med melerad tråd. Ville ha en bakgrund som inte var så ”platt”.
Nu dags för brodering, jag valde att lägga dit ull och en bit vattenlösligt mellanlägg för att skapa strukturen på blommorna.
Närbild på blommorna efter att mellanlägget hade sköljts bort och allt torkat.
Under det senaste månaderna har jag gått på uppräckresa både i mig själv och i min lägenhet. Att jag kunde hitta så många saker och känslor!
Under många år har jag jag samlat/substitutköpt saker som såg intressanta, lockande och nyttiga ut. Många saker ligger ouppackade, kanske användna en gång m.m. Problemet var att tiden inte fanns eller helt enkelt inte prioriterades. Det jag har är recept, mönster, bra att ha länkar, träningssaker, skönhetsprodukter etc. Listan kan göras längre men jag stannar där 😊
En sida ur min receptpärm. Har skrivit på en hederlig gammal skrivmaskin, måste nog varit i högstadiet. När jag läser receptet så undrar jag om det inte fanns hela tomater på burk på den tiden 🙂
Det är dock lite sorgligt på ett sätt för med varje inköp så fanns det en vision, ett mål eller en önskan. Men dessa saker lades åt sidan för andra prioriteringar och i mitt fall var det mitt jobb. Jobb som jag älskade men som jag nu längre inte har kvar. Utan istället har jag en massa tid! Jag har jobb också, men inte som tar all min energi. Och sedan kan vi lägga till Coronan som gör att jag nu är hemma mer än någonsin förut.
När jag valde bort och lade alla ovanstående inköp i “ska-göra-sen-läge” så skapade jag också en dålig Helena-tvilling som hela tiden prioriterade bort personen Helena. “Du har inte tid att träna, laga varierad mat eller göra ansiktsmask, du ska jobba!!” Den tvillingen är nu på väg att motas bort. För nu istället för att lägga sakerna åt sidan igen så har jag börjat använda min receptbok, slänga saker som var så intressanta för 10 år sedan och som nu känns helt överflödiga.
Jag letar inte efter perfektionism för det skulle jag aldrig klara av – skulle nog få utslag av det om jag ska vara helt ärlig. Allt det här handlar om att vara i nuet – att byta ut ordet SEN mot GÖR.
Fatta hur mjuk och len jag kommer vara när jag använt dessa :)Det kan vara så att jag har lite till i lådorna …
När det gäller mina känslor så har jag i år känt mig mycket vilsen och vacklat fram och tillbaka i tankarna över vad jag gör och vem jag är. Det som dock kommit fram är att jag SKA lita på min magkänsla, den är så rätt för mig. Att inte ge avkall på mig och ifrågasätta när saker känns konstiga. Att inte orka vara glad hela tiden. Att säga att folk berör och betyder mycket för mig. Att helt enkelt våga visa mig sårbar!
Jag får förmånen att lära känna mig själv ännu bättre, inte alltid lätt men jag måste våga för jag vill leva mitt liv fullt ut – gärna varje dag.
En sak är dock säker … jag har mycket saker att fylla min tid med; ansiktsmasker, scrubs av olika sorter så både mina ben, fötter och händer kommer kännas som bebishud, antal kokböcker jag inte öppnat, inviga träningskläder (för vem vill inte visa sig i Calvin Klein 😊), skära grönsaker fint, slipa knivar, läsa böcker (som köptes på bokrea för flera år sen).
Att definiera lycka är svårt och egentligen inte något jag känner för att analysera. När jag får frågan om jag är lycklig så är det inte så jag vill definiera mitt liv. Jag brukar definiera mig själv som rik istället! Och då pratar vi inte pengar 😊 Jag är rik på vänskap, familj och ett hem som jag känner mig trygg i.
Men naturligtvis känner jag lycka – och för mig så är det korta ögonblick som dyker upp utan förvarning. Som när jag sitter bland vänner och tittar runt och känner en stor delaktighet – då blir jag lycklig över att få vara en del av den. När jag ser bilder på min dotter och barnbarn så svämmar hjärtat över av en kärlek som inte går att beskriva.
Men sedan kan jag även känna härliga lyckorus som många gånger är förenat med färg och form. Jag känner mig då så härligt nördig 😊 Har beskrivit några av mina ögonblick i bildtexterna. Varning för hög nördighetsfaktor 😊😊
Dessa kan komma när som helst och ibland fotar jag dem, för när jag ser på bilderna igen så kommer samma härliga känsla tillbaka.
När jag bakade muffins så råkade jag spilla lite på plåten och när den kom ut från ugnen så fanns hjärtat, den finaste formen av alla.Jag har alltid målade tånaglar och alltid i en blå nyans. Stod i köket på min matta och tittade ner och såg hur fint mina naglar matchade mattan Broderier som jag gjorde på min kappa – stod sedan någon vecka senare och gjorde ugnsrostade grönsaker och insåg då att färgerna på grönsakerna matchade broderierna och paprikan ser ut som blomman.Vek ihop ett tyg och hur snygg blev inte den här mönsterpassningen 😊Glass på balkongen och snacka om färgmatchning på skål och duk.
Dessa ögonblick som jag visat har nu återigen gett mig energi och fått mig att känna mig lycklig. Se till att vara i nuet så du inte missar detaljerna! För vem vill inte ha små ögonblick av lycka 😊
Blommor som matchar min duk och ljuslyktor – naturligtvis så dras man till de färger man gillar och då blir det matchningar, men det är underbart att se det tillsammans.
Sedan min separation har jag aktivt jobbat för att skaffa fina kvinnliga vänner. Man behöver prata av sig, diskutera åsikter, spegla funderingar etc. Jag har lyckats och de vännerna jag har är alla starka och självständiga kvinnor som är nöjda med tillvaron men samtidigt vill ha någon att dela den med.
Eget foto tagen från Norrköpings Ljuspromenad i Carl Johans park
Men vi är också eniga om att vi vill vara helnöjda! Vi kvinnor vill ha en relation … men inte tappa kontakten med våra vänner – vilket tyvärr är ganska vanligt. Vi har insett vikten av kvinnlig gemenskap när den är som starkast. Vi hjälper varandra, stöttar varandra, ringer och kontaktar varandra – vi är aldrig ensamma. Den gemenskapen är guld värd!
Dags att montera ner ramverkstaden jag hade i butiken. Det var den gången som jag verkligen blev kompis med skruvdragaren – och jag kände mig stolt!
Män säger och skriver i kontaktannonser att de söker självständiga kvinnor, vad betyder det egentligen? Jag vet ärligt talat inte! För mig är en självständig kvinna en kvinna som har jobb, boende, har mål i livet, vet vad hon vill och inte vill. Det är en likvärdig följeslagare till mannen, inte undergiven och ber inte om ursäkt för sig själv. Utan en rakryggad kvinna som står för sina åsikter och är villig att kompromissa – till viss del. Så män – när ni säger att ni vill ha en självständig kvinna. Vill ni verkligen det eller har vi olika syn på vad självständig betyder?
Jag vill ju naturligtvis hylla dessa självständiga kvinnor för vi är lojala (vi vet att gemenskap är starkt), vi är ärliga (för vi har blivit svikna och hatar det och orkar ärligt talat inte larva runt), vi är trygga i oss själva (för vi har varit nere på botten när det gäller självförtroende och byggt upp det sten för sten). Vi är pålitliga, ärliga och raka i vår kommunikation, något som kanske kan upplevas brutalt ärligt men vi kräver egentligen bara en sak – commitment! Ett erkännande att du vill ha oss i ditt liv. Vi känner inte ett starkt sug att bli sambos, få en ring på fingret eller varken dela inköpslista eller tvättkorg.
Min fina bil som jag köpte för 1 500 kr på en camping under Sweden Rock 🙂 När jag stolt visade min bror att jag hade kollat oljan så visade det sig att det var fel olja jag hade kollat 😊 det var växelklådsoljan och inte motoroljan jag hade kollat … nåväl man lär sig alltid nya saker.
Hittar du en av oss och vi matchar – satsa på oss för i grund och botten är vi jätteenkla 😊 om du bara inser att orden som kommer från oss är på riktigt, vi menar vad vi säger. Vi klarar oss hur bra som helst utan dig men vi vill ha dig, vi behöver dig inte för att hänga upp lampan, kolla oljan i bilen eller betala våra räkningar. Vi vill ha dig för att du tillför en dimension som vi saknar i form av närhet, diskussioner, sex, sällskap på såväl evenemang som kvällsmackan vid TVn. Vi är stolta att ha dig vid vår sida, du blir mannen med stort M – för vi vill – för det är nämligen du som har passerat nålsögat.
Hittade den här underbara skylden under min Thailandsresa. Den får mig att le varje gång för vem vill inte ha någon som ”make me peel so fine”.
Sen kan jag säga att jag har behövt lära mig många saker som singel; t ex hur man fyller på olja 😊, vad som behövs för att en bil inte ska frysa sönder, hur man använder en skruvdragare, gör kanalsökning på TVn. Ja listan kan göras lång när man upptäcker saker som ”den andra” gjorde. Men det har ju alltid funnits folk man kunnat fråga – även om en del trodde att jag skojade när jag frågade vissa saker 😊. Och det har blivit fel men jag har lärt mig. Och det viktigaste som jag har lärt mig är att jag ”vill inte behöva” någon; jag ”vill ha” någon. Och för mig är det en stor skillnad.
När min dotter gick i förskolan så började helvetet med att behålla henne fyrkantig. Det var inget problem med henne för hon har alltid varit en egen personlighet. Men förskolefröken … en dag tog hon mig åt sidan och sa ”Vi måste göra din dotter rund för att passa in”. Hon tecknade en boll i luften och jag kommer ihåg att jag tittade på henne och tänkte ”varför då”. Om hon skulle göra min dotter rund för att passa in, vilken person blir hon då? Jag ville absolut inte ha en dotter som ”passade in”, jag ville ha en dotter som stod upp som en egen individ.
Jag frågade naturligtvis förskolefröken varför hon tog upp det just den dagen. Anledningen då var att hon hade hängt i ribbstolen istället för att sittta i ringen med de andra barnen. Det var ju inte rätt men det var starten på ett lång process.
Tänk er om alla vi människor var runda stenar. Vi nöts mot varandra och vi blir bara mindre och mindre. Till slut är vi bara en stor grushög där ingen utmärker sig – det kanske det är det som kallas lagom. Nåväl jag argumenterade direkt att jag inte ville ha ett runt barn, jag ville ha ett fyrkantigt barn. Ett barn som hade mod till att stå upp för sin åsikt. Under hela grundskolan så var varje kvartsamtal en plåga, varje gång så påpekade de att min dotter var fyrkantig. Jättebra svarade jag! Fyrkantiga människor står stabilt i sin värdegrund, de har egna åsikter och går sina egna vägar för att skapa sitt eget liv. De blir inga kappvändare! Jag trodde blint på min vision att ge rätt förutsättningar för min dotter. Hon hade det inte lätt men skam den som ger sig.
Första kvartsamtalet på gymnasiet gick jag dit med mina horn redan ute. Jag förutsatte att även de skulle diskutera hennes fyrkantighet. Döm till min förvåning! Istället för att säga att de ville göra henne rund så hyllades hennes personlighet. De undrade hur vi skapat förutsättningar, hur hon som var så ung hade en så stor integritet. Hon lät inte någon sätta sig på henne och hon stod för sina åsikter oavsett.
Hon hade blivit en expert på att argumentera för redan i lågstadiet fick hon börja argumentera för- och nackdelar med saker som hon ville göra. När hon önskade sig en kanin fick hon argumentera varför, det gick inte att komma till mig som mamma och bara säga ”Jag vill ha en kanin”. Efter ett tag lärde hon sig det och idag är det nästan att hon slår mig i konsten att argumentera och det gör mig stolt!
Så tillbaka till runda barn – det är i min värld helknäppt. Vi föds som individer, låt oss få förutsättningar att utvecklas som individer – jag tror världen behöver individer som trygga byggstenar. Utan alla fyrkanter hade vi inte utvecklat någon spetskompetens.
Om vi går tillbaka till stenarna, för att foga ihop runda stenar behövs någon form av kitt, men att foga ihop fyrkantiga stenar så gäller det bara att hitta de rätta storlekarna för att det ska fungera. Något kitt mellan behövs inte och kommunikationen är hjärta till hjärta och kan aldrig bli visk-leken som det kan bli med enbart runda stenar. Sedan kan inte alla vara fyrkanter men alla ska få ha förutsättning att bli om de vill! Och vi kommer att rundas av ändå genom åren, för att passa in på arbetsplatser, i förhållanden etc. Jag älskar mångfald och sammansättning av olika individer men min text här handlar om att vi inte ska sätta några begränsningar tidigt i åldrarna.
Ett exempel är när mitt barnbarn 4 år gammalt berättade till min granne att när hon blev stor ville hon ha stora bröst som mormor, rött hår som mamma och mustasch som pappa. En ganska rolig bild dök då upp i huvudet men min dotters kommentar var underbar ”Säg aldrig att det inte går”. För vad vet vi om hur världen ser ut när hon är stor. Det kallar jag att inte sätta en begränsning!
Som förälder vet man aldrig om man gör rätt när det pågår som mest men idag är min dotter 30 år och lever sitt liv precis som hon vill. Hon har gjort egna val och äger sitt liv, så för min del känner jag att jag har lyckats.
Våga att släppa in den högra hjärnhalvan in i ditt liv. Tillåt dig att göra saker ”bara för att”, det behöver inte bli något. Visst är det bra med mål och resultat – det tycker jag också. Men inte alltid, vi får inte glömma att njuta och göra saker vi tycker är roligt, även om någon säger att vi inte kan.
Under min tid då jag sålde symaskiner fick jag ofta höra att maskinen skulle betala sig, det skulle löna sig att köpa en symaskin. Varför kan man inte bara köpa en symaskin för att man vill sy? Många andra likartade köp behöver ju inte löna sig som t ex fiskeutrustning, motorcykel, fotoutrustning etc.
När jag var liten fick jag höra att jag inte kunde rita. Jag kommer ihåg att kommentaren kom efter mitt försök att rita en häst, jag hade glömt att rita en hals så lite konstig såg den ut 😊 men å andra sidan hur såg Picassos ansikten ut?
Kommentaren resulterade i att jag valde att inte rita mer. När jag höll i en penna så var det för att skriva, jag ritade aldrig under min uppväxt. När jag nu i vuxen ålder ser tillbaka på detta så är det ju så fel. Kommentaren var säkert inte så hårt menad, det liknade ju verkligen inte en häst men vad gjorde det? Som barn är det svårt att tolka saker och för min del så stängde jag av den delen i hjärnan som handlade om att måla. Jag kunde ju inte så varför lägga tid på det. Men vad kan man egentligen från början? Alla saker måste man ju träna på för att bli bra på.
Jag gick i lekis när jag fick kommentaren och vid den tiden så kunde jag varken läsa eller skriva men det valde jag att träna på och vips så kunde jag ju det.
Mitt försök till delfin, kan nog tolkas till många olika saker UTOM en delfin 🙂
Men man kan ändra på synsättet även i vuxen ålder. Valborg 2015 spelade jag och mina vänner Pictionary och minnet kom tillbaka att jag inte kunde rita. Och herregud – jag håller ju verkligen med när jag såg resultatet av min delfin. Vi skrattade så vi grät!! Nja alla utom min spelkompis 😊
Men det roligaste var att jag låg i slutförhandling att köpa Konstnärshandel Gredelin. Min kompis skrattade och sa ”det är ju tur att du inte livnär dig på att rita”. Och jag tänkte ”du skulle bara veta”, 15 dagar senare så ägde jag Gredelin. Snacka om att jag och min kompis skrattade ännu mer!
Under de senaste 5 åren har jag lärt mig om olika tekniker, material etc inom målning. Jag har själv provat det mesta och efter 2 år så höll jag egna demonstrationer och kurser. Jag kan måla men inte så att det blir figurativt – men det handlar inte om det. Det handlar om att göra något man tycker om, som man blir glad över.
Utdrag ur min sketchbook där jag gjort en egen schablon, färgat molding paste, förgyllt och skissat på ett eventuellt användningsområde
Idag finns det penslar, färg, pennor och skissblock hemma hos mig, och jag använder dem mer eller mindre dagligen.
På plats i Thailand tränade jag på att skissa, temat här var lampor som fanns i en restaurang på stranden.
Köpet av Gredelin och blandningen av textila och konstnärliga material har gjort att jag har utvecklat min högra hjärnhalva otroligt mycket. Det ligger nu helt naturligt hos mig att hålla i en pensel likväl som att trä en symaskinsnål. För att ”tvinga” mig själv att utvecklas och våga har jag läst kopiöst många böcker om blandteknik som det heter, besökt mässor, haft kreativa träffar med min vän Jacqui, gjort utmaningar som t ex Sketchbook – i 30 dagar.
Mitt första blandprojekt; en sida ur en bok, fastklistrad på akvarellpapper, svart gesso genom en schablon. Detta förgylldes och sedan maskinbroderade blommor.
Jag är så glad att jag fick möjligheten att dagligen leva i den kreativa värld som fanns i min butik. Varje dag träffade jag människor som jag kunde visa nya saker för och som kom tillbaka och visade vad de hade gjort – en sådan winwin-situation är underbar. Som människa har jag utvecklat en del av mig som jag inte visste att jag hade, det handlar inte bara om att vara mål- och resultatinriktad. Det handlar om att våga utmana hinder, att det blev genom ett köp av en butik till, det vara bara slumpen som avgjorde – jag var på rätt plats i livet då.
Ibland gäller det inte att vara snabbast utan att tillåta sig själv att vara långsam och se mer. Förra veckan gick jag runt kvarteret, jag kände för att strosa. Jag gör det med jämna mellanrum för att det ger mig ett lugn och jag ser saker som gör mig glad. Ska försöka förklara vad jag menar med det. Det finns alltid mer att se om du väljer att se på ett annat sätt än vad du brukar göra.
Kolla bilderna, den första är väggen på avstånd och den understa en detaljbild. I mina ögon så liknar detaljbilden ett hjärta skapat av löven.
För 4,5 år sedan så tog Jacqui (en god vän och fd kollega) med mig till Stadsmuseet. Vi skulle fota bilder som skulle användas som inspiration till en kurs. Hon lärde mig att titta på detaljer istället för helhet. Se skuggorna, kombinationerna av olika former, att se bortom det faktiska objektet. Det var som en mental språngbräda, jag kommer ihåg hur euforisk jag kände mig när denna värld öppnade sig. Jag gjorde inget annat än att hitta mönster överallt, stenbeläggningar, brunnslock etc.
Mitt i allt detta så var mitt barnbarn ofta hos mig och hon hade uppfattat detta med mönster. Det var min födelsedag och hon var 3,5 år. Jag hade köpt en färdig tårtbotten som hon hjälpte mig garnera. När hon sedan skar första biten och lade upp på tallriken så välte den naturligtvis men hennes kommentar var ”Titta vilket fint mönster det är på undersidan”. Då kände jag mig lycklig 😊
Vi fick lite kommentarer på garneringen men smaken var det inget fel på
Det som Jacqui hade visat mig var ett helt nytt synsätt och som tilltalade mig direkt. Att hitta fina detaljer ger mig lugn och gör mig inspirerad på många sätt. Och tack vare det så ser jag mycket mer nu.
När jag strosar har jag alltid kamera-mode på för att snabbt kunna fånga en känsla. Jag går sakta och tittar uppåt och neråt och ibland framåt för att inte krocka med någon 😊 Det är för mig en stor tillfredsställelse att se det vackra, som av många anses ovårdat eller kanske rent av inte ser. Det är min form av meditation!
Bilder från min promenad runt kvarteret. En tistel som ser ut som ett nyfiket djur, ett hjärta på ett lock på trottaren, en växt som inte låter staketet hindra, fina solglimtar på plattorna och mattan i mitt cykelförråd.
Några av bilderna tar jag sedan vidare och använder i mina textilprojekt; det kan vara allt från nya quiltmönster och bakgrunder till egna stygnsättningar. Jag använder mig ofta av utskrifter och sedan letar upp de linjer jag vill ha med hjälp av ljusbord eller scannar in bilden och använder som underlag för stygnsättning. Ibland tillför bilderna bara den njutning det är att strosa omkring och ta dem och få en härlig känsla när jag tittar på dem i efterhand.
I slutet av januari 2010 (efter 2,5 månad tjänstledighet) fick jag ett samtal från ägaren av symaskinsbutiken, hennes namn är Eva. Hon visste att jag var tjänstledig och undrade om jag ville adoptera hennes butik. Hon skulle ta nästa steg i livet och flytta tillbaka till Stockholm. Men inte hade jag tänkt mig en butik.
Jag hade de senaste månaderna kollat upp företag som jag eventuellt skulle kunna köpa eller kanske utbilda mig till något annat. Men på kvällen efter hennes samtal så såg jag mig själv gå igenom butiken och le mot kunder och hjälpa dem rätt. Magkänslan kändes så bra! Så efterföljande dag ringde jag och undrade om jag fick praktisera några dagar. Egentligen var jag redan 90% färdigbeslutad och det tog inte mer än några timmar i butiken innan jag kände att detta vill jag göra.
Foto taget från altanen i det hus jag då bodde i. Det var mycket snö i februari 2010 och den här vyn hade jag när jag skrev mina planer och gjorde budgetar till banken.
Jag kontaktade min bank om lån och döm till min förvåning att Nordea först gav mig lånelöfte och sedan drog tillbaka; trots säkerhet med hus, ett jobb att gå tillbaka till och en bra årsinkomst sedan tidigare.
Nu i efterhand så var det toppen att de gjorde det men då var jag skitförbannad! Istället kontaktade jag Länsförsäkringar som jag hört var bra och fick träffa Susanne Lundgren. Det är en klippa som funnits med mig i 10 år. Hon är så duktig på sitt jobb, hittar lösningar, ser alternativa vägar när det kanske inte ser så hoppfullt ut. I samma veva kände jag att jag även behövde en rådgivare inom redovisning och fick då tipset om Rose-Marie Bidenäs av en gammal kollega. Även där var det en match! Hon är så duktig på sitt område, lugn och lösningsorienterad och även hon har varit med mig i 10 år.
Det stöd jag fick från Rose-Marie och Susanne gjorde mig säker och jag är så glad att jag insåg från början vikten av att ha bra människor omkring mig. Dessa två har varit guld värda genom hela min företagarkarriär – jag har ett stort förtroende för dem båda och känner att de tror på mig och vill mig väl 😊
Inventeringen i butiken påbörjades, vi skrev avtal som vi diskuterade fram och tillbaka. Jag som var fullständig novis inom butikshandel kände ett stort stöd av Eva. Hon skulle bo kvar i Norrköping några månader och skulle hjälpa mig med leverantörer, rutiner som återförsäljare etc. På köpet fick jag även Marianne 😊 en otroligt härlig människa som hade jobbat i butiken i flera år. Vi klickade direkt när jag praktiserade så hon skulle fortsätta på timmar hos mig. Det gäller ju liksom att ha bra människor runt omkring sig, både för energin men även för kunskap som jag inte själv hade.
Butiken som blev mitt andra hem.
Så efter 5 månaders tjänstledighet och sju veckor efter att jag praktiserat så stod jag med nyckeln i handen och ägde en butik. Det var den 1 april 2010 – och det var absolut inget skämt. Det var början på ett nytt härligt kapitel i mitt liv.
Jag vill bara kommentera att adoptera är så mycket finare än att köpa för att man tar över någon annans dröm. Det är en ära som man sedan får förvalta och justera efter sin egen vision. Du har fått en fin plattform att börja jobba utifrån. Eller fått och fått … jag betalade en del också 😊
Jag är uppvuxen på en bondgård, mina föräldrar hade ett småskaligt jordbruk – sådana som inte finns kvar längre. Det bästa med den uppväxten var att mina föräldrar var närvarande 98 % av tiden. De resterande 2% skulle man inte prata med pappa och det var när något hade gått sönder. Jag kan ännu idag skratta åt ett sådant minne. Exempelvis – tröskan hade gått sönder, det var ett gärde kvar att tröska och det skulle komma regn på natten. Han kom uppför backen till huset med stooora kliv, helt kolsvart från topp till tå eftersom han hade varit tvungen att krypa in i tröskan och försöka fixa felet. Jag och mina syskon kunde knappt inte hålla oss för skratt, men han tittade på oss och sa med lugn röst ”säg inget”. När han gick in så skrattade vi så vi tjöt. Kan tillägga att min pappa tycker om djur inte maskiner.
Mina föräldrar satt alltid ner och lyssnade och frågade vad vi hade gjort i skolan, prov, läxor, lånade böcker från biblioteket, men de frågade aldrig hur vi mådde, kände oss etc. De gjorde inget fel för de gjorde vad deras föräldrar gjort, fast en bättre version för jag vet att i deras familjehem så var det ingen som satte sig ner på samma sätt som de gjorde. Jag vet att de var och är mycket måna om att jag och mina syskon ska må bra men prata känslor är inte helt naturligt.
Foto: Helena Anderson. Blomman är fotat i Thailand, när det blir mörkt så sluter den sig som en boll och vecklar upp sig så underbart vacker när ljuset kommer.
Men tänk om vi från barnsben även får frågan; hur kändes det i skolan idag, berätta vad ni gjorde på rasten, lunchen? Jag vet att många tänker ”vi kan inte bara gå omkring och känna” det är flummigt och det blir veka personer. De människorna anser jag tycka fyrkantigt! För om vi är emotionellt starka så kan vi göra underverk. Hur många gånger har man inte bara velat ha en kram, en sådan där ordentlig kram som kommer från hjärta och förmedlas till hjärta? Att våga ha våra sinnen öppna så vi känner, både ilska, sorg, kärlek, glädje – att vi jobbar oss bort från beteendet ”knyt handen i fickan, var tyst och kämpa på”. Våga ta ställning, våga visa dig mänsklig (och vad är mänsklig egentligen för ord?)
Mina föräldrar lärde mig att ingenting är omöjligt om du vill göra det. Respekt förtjänas beroende på hur man beter sig – inte vad som står på visitkorten.
De lärde mig också att jobba. Jag är jätteduktig på att jobba! Så duktig att jag inte vet vad jag ska göra när jag inte jobbar. Det där med balansen är svårt. När det har varit jobbigt i mitt liv, oftast känslomässigt så har jag valt att jobba lite mer. För jag är duktig på det, det har liksom blivit min mentala ”känslosköld”, med det har också resulterat i att jag är urkass på kärlek. Och nu pratar jag kärlek till män. Inte den kärlek jag känner för min dotter och barnbarn, för deras skull kan jag gå genom eld och vatten. Nej jag menar det där som kallas relation mellan man och kvinna. För resultatet med min mentala ”känslosköld” har blivit att jag ”bestämmer” när jag släpper ut känslor, jag kan bestämma mig ”hit men inte längre”. Jag är rädd helt enkelt!
Foto: Helena Andersson. Denna grind passerar jag varje dag. Den finns på min gård i stan 🙂 Lite symboliskt att ha ett hjärt på en grind. Tyckte det passade min text.
Att våga blotta sig är sjukt svårt för rädslan att inte duga är större. Sug på den tanken en stund! Jag har vågat en gång de senaste åren – sedan betyder det ju inte alltid att man vinner även om man vågar men för mig var det stort att våga. Den gången jag vågade hade jag inget alternativ – jag blev liksom tvungen för jag hade inte haft den känslan på mycket länge – jag var skyldig mig själv att våga.
Foto: Helena Andersson. Bilden tagen på en toalett på ett tåg på väg till Birmingham. Mycket bra tips att inte spola ner sina drömmar!
Men jag ska inte ge mig! För jag vill ha ett extremt härligt, busigt och förtroligt kärleksförhållande. Jag vill skratta, plocka blommor, bada naken, hoppa i lövhögar, stå i hejarklacken, gå på festivaler, dansa i solnedgången – bara för att jag kan! Jaja 😊jag är tjej och jag väntar på mr Right, du vet mannen med stort M. Jag kanske får hoppa i lövhögarna själv men det spelar ingen roll, lite barnslig måste man också få vara 😊
Jag röstar för mer kramar och mer ”blottare” – hoppas det blir resultatet i en Corona-fri värld.
