Små ögonblick av lycka

Att definiera lycka är svårt och egentligen inte något jag känner för att analysera. När jag får frågan om jag är lycklig så är det inte så jag vill definiera mitt liv. Jag brukar definiera mig själv som rik istället! Och då pratar vi inte pengar 😊 Jag är rik på vänskap, familj och ett hem som jag känner mig trygg i.

Men naturligtvis känner jag lycka – och för mig så är det korta ögonblick som dyker upp utan förvarning. Som när jag sitter bland vänner och tittar runt och känner en stor delaktighet – då blir jag lycklig över att få vara en del av den. När jag ser bilder på min dotter och barnbarn så svämmar hjärtat över av en kärlek som inte går att beskriva.

Men sedan kan jag även känna härliga lyckorus som många gånger är förenat med färg och form. Jag känner mig då så härligt nördig 😊 Har beskrivit några av mina ögonblick i bildtexterna. Varning för hög nördighetsfaktor 😊😊

Dessa kan komma när som helst och ibland fotar jag dem, för när jag ser på bilderna igen så kommer samma härliga känsla tillbaka.

När jag bakade muffins så råkade jag spilla lite på plåten och när den kom ut från ugnen så fanns hjärtat, den finaste formen av alla.
Jag har alltid målade tånaglar och alltid i en blå nyans. Stod i köket på min matta och tittade ner och såg hur fint mina naglar matchade mattan
Broderier som jag gjorde på min kappa – stod sedan någon vecka senare och gjorde ugnsrostade grönsaker och insåg då att färgerna på grönsakerna matchade broderierna och paprikan ser ut som blomman.
Vek ihop ett tyg och hur snygg blev inte den här mönsterpassningen 😊
Glass på balkongen och snacka om färgmatchning på skål och duk.

Dessa ögonblick som jag visat har nu återigen gett mig energi och fått mig att känna mig lycklig. Se till att vara i nuet så du inte missar detaljerna! För vem vill inte ha små ögonblick av lycka 😊

Blommor som matchar min duk och ljuslyktor – naturligtvis så dras man till de färger man gillar och då blir det matchningar, men det är underbart att se det tillsammans.

Helena

gör mer saker som gör dig glad

helena@artinaction.se

Våga utmana hinder

Våga att släppa in den högra hjärnhalvan in i ditt liv. Tillåt dig att göra saker ”bara för att”, det behöver inte bli något. Visst är det bra med mål och resultat – det tycker jag också. Men inte alltid, vi får inte glömma att njuta och göra saker vi tycker är roligt, även om någon säger att vi inte kan.

Under min tid då jag sålde symaskiner fick jag ofta höra att maskinen skulle betala sig, det skulle löna sig att köpa en symaskin. Varför kan man inte bara köpa en symaskin för att man vill sy? Många andra likartade köp behöver ju inte löna sig som t ex fiskeutrustning, motorcykel, fotoutrustning etc.

När jag var liten fick jag höra att jag inte kunde rita. Jag kommer ihåg att kommentaren kom efter mitt försök att rita en häst, jag hade glömt att rita en hals så lite konstig såg den ut 😊 men å andra sidan hur såg Picassos ansikten ut?

Kommentaren resulterade i att jag valde att inte rita mer. När jag höll i en penna så var det för att skriva, jag ritade aldrig under min uppväxt. När jag nu i vuxen ålder ser tillbaka på detta så är det ju så fel. Kommentaren var säkert inte så hårt menad, det liknade ju verkligen inte en häst men vad gjorde det? Som barn är det svårt att tolka saker och för min del så stängde jag av den delen i hjärnan som handlade om att måla. Jag kunde ju inte så varför lägga tid på det. Men vad kan man egentligen från början? Alla saker måste man ju träna på för att bli bra på.

Jag gick i lekis när jag fick kommentaren och vid den tiden så kunde jag varken läsa eller skriva men det valde jag att träna på och vips så kunde jag ju det.

Mitt försök till delfin, kan nog tolkas till många olika saker UTOM en delfin 🙂

Men man kan ändra på synsättet även i vuxen ålder. Valborg 2015 spelade jag och mina vänner Pictionary och minnet kom tillbaka att jag inte kunde rita. Och herregud – jag håller ju verkligen med när jag såg resultatet av min delfin. Vi skrattade så vi grät!! Nja alla utom min spelkompis 😊

Men det roligaste var att jag låg i slutförhandling att köpa Konstnärshandel Gredelin. Min kompis skrattade och sa ”det är ju tur att du inte livnär dig på att rita”. Och jag tänkte ”du skulle bara veta”, 15 dagar senare så ägde jag Gredelin. Snacka om att jag och min kompis skrattade ännu mer!

Under de senaste 5 åren har jag lärt mig om olika tekniker, material etc inom målning. Jag har själv provat det mesta och efter 2 år så höll jag egna demonstrationer och kurser. Jag kan måla men inte så att det blir figurativt – men det handlar inte om det. Det handlar om att göra något man tycker om, som man blir glad över.

Utdrag ur min sketchbook där jag gjort en egen schablon, färgat molding paste, förgyllt och skissat på ett eventuellt användningsområde

Idag finns det penslar, färg, pennor och skissblock hemma hos mig, och jag använder dem mer eller mindre dagligen.

På plats i Thailand tränade jag på att skissa, temat här var lampor som fanns i en restaurang på stranden.

Köpet av Gredelin och blandningen av textila och konstnärliga material har gjort att jag har utvecklat min högra hjärnhalva otroligt mycket. Det ligger nu helt naturligt hos mig att hålla i en pensel likväl som att trä en symaskinsnål. För att ”tvinga” mig själv att utvecklas och våga har jag läst kopiöst många böcker om blandteknik som det heter, besökt mässor, haft kreativa träffar med min vän Jacqui, gjort utmaningar som t ex Sketchbook – i 30 dagar.

Mitt första blandprojekt; en sida ur en bok, fastklistrad på akvarellpapper, svart gesso genom en schablon. Detta förgylldes och sedan maskinbroderade blommor.

Jag är så glad att jag fick möjligheten att dagligen leva i den kreativa värld som fanns i min butik. Varje dag träffade jag människor som jag kunde visa nya saker för och som kom tillbaka och visade vad de hade gjort – en sådan winwin-situation är underbar. Som människa har jag utvecklat en del av mig som jag inte visste att jag hade, det handlar inte bara om att vara mål- och resultatinriktad. Det handlar om att våga utmana hinder, att det blev genom ett köp av en butik till, det vara bara slumpen som avgjorde – jag var på rätt plats i livet då.

Helena

Gör mer saker som gör dig glad

helena@artinaction.se

400 meter på 30 minuter

Ibland gäller det inte att vara snabbast utan att tillåta sig själv att vara långsam och se mer. Förra veckan gick jag runt kvarteret, jag kände för att strosa. Jag gör det med jämna mellanrum för att det ger mig ett lugn och jag ser saker som gör mig glad. Ska försöka förklara vad jag menar med det. Det finns alltid mer att se om du väljer att se på ett annat sätt än vad du brukar göra.

Kolla bilderna, den första är väggen på avstånd och den understa en detaljbild. I mina ögon så liknar detaljbilden ett hjärta skapat av löven.

För 4,5 år sedan så tog Jacqui (en god vän och fd kollega) med mig till Stadsmuseet. Vi skulle fota bilder som skulle användas som inspiration till en kurs. Hon lärde mig att titta på detaljer istället för helhet. Se skuggorna, kombinationerna av olika former, att se bortom det faktiska objektet. Det var som en mental språngbräda, jag kommer ihåg hur euforisk jag kände mig när denna värld öppnade sig. Jag gjorde inget annat än att hitta mönster överallt, stenbeläggningar, brunnslock etc.

Mitt i allt detta så var mitt barnbarn ofta hos mig och hon hade uppfattat detta med mönster. Det var min födelsedag och hon var 3,5 år. Jag hade köpt en färdig tårtbotten som hon hjälpte mig garnera. När hon sedan skar första biten och lade upp på tallriken så välte den naturligtvis men hennes kommentar var ”Titta vilket fint mönster det är på undersidan”. Då kände jag mig lycklig 😊

Vi fick lite kommentarer på garneringen men smaken var det inget fel på

Det som Jacqui hade visat mig var ett helt nytt synsätt och som tilltalade mig direkt. Att hitta fina detaljer ger mig lugn och gör mig inspirerad på många sätt. Och tack vare det så ser jag mycket mer nu.

När jag strosar har jag alltid kamera-mode på för att snabbt kunna fånga en känsla. Jag går sakta och tittar uppåt och neråt och ibland framåt för att inte krocka med någon 😊 Det är för mig en stor tillfredsställelse att se det vackra, som av många anses ovårdat eller kanske rent av inte ser. Det är min form av meditation!

Några av bilderna tar jag sedan vidare och använder i mina textilprojekt; det kan vara allt från nya quiltmönster och bakgrunder till egna stygnsättningar. Jag använder mig ofta av utskrifter och sedan letar upp de linjer jag vill ha med hjälp av ljusbord eller scannar in bilden och använder som underlag för stygnsättning. Ibland tillför bilderna bara den njutning det är att strosa omkring och ta dem och få en härlig känsla när jag tittar på dem i efterhand.

Så mitt råd är att gå långsamt ibland 😊

Helena

Gör mer saker som gör dig glad

helena@artinaction.se

Adoptera en butik

I slutet av januari 2010 (efter 2,5 månad tjänstledighet) fick jag ett samtal från ägaren av symaskinsbutiken, hennes namn är Eva. Hon visste att jag var tjänstledig och undrade om jag ville adoptera hennes butik. Hon skulle ta nästa steg i livet och flytta tillbaka till Stockholm. Men inte hade jag tänkt mig en butik.

Jag hade de senaste månaderna kollat upp företag som jag eventuellt skulle kunna köpa eller kanske utbilda mig till något annat. Men på kvällen efter hennes samtal så såg jag mig själv gå igenom butiken och le mot kunder och hjälpa dem rätt. Magkänslan kändes så bra! Så efterföljande dag ringde jag och undrade om jag fick praktisera några dagar. Egentligen var jag redan 90% färdigbeslutad och det tog inte mer än några timmar i butiken innan jag kände att detta vill jag göra.

Foto taget från altanen i det hus jag då bodde i. Det var mycket snö i februari 2010 och den här vyn hade jag när jag skrev mina planer och gjorde budgetar till banken.

Jag kontaktade min bank om lån och döm till min förvåning att Nordea först gav mig lånelöfte och sedan drog tillbaka; trots säkerhet med hus, ett jobb att gå tillbaka till och en bra årsinkomst sedan tidigare.

Nu i efterhand så var det toppen att de gjorde det men då var jag skitförbannad! Istället kontaktade jag Länsförsäkringar som jag hört var bra och fick träffa Susanne Lundgren. Det är en klippa som funnits med mig i 10 år. Hon är så duktig på sitt jobb, hittar lösningar, ser alternativa vägar när det kanske inte ser så hoppfullt ut. I samma veva kände jag att jag även behövde en rådgivare inom redovisning och fick då tipset om Rose-Marie Bidenäs av en gammal kollega. Även där var det en match! Hon är så duktig på sitt område, lugn och lösningsorienterad och även hon har varit med mig i 10 år.

Det stöd jag fick från Rose-Marie och Susanne gjorde mig säker och jag är så glad att jag insåg från början vikten av att ha bra människor omkring mig. Dessa två har varit guld värda genom hela min företagarkarriär – jag har ett stort förtroende för dem båda och känner att de tror på mig och vill mig väl 😊

Inventeringen i butiken påbörjades, vi skrev avtal som vi diskuterade fram och tillbaka. Jag som var fullständig novis inom butikshandel kände ett stort stöd av Eva. Hon skulle bo kvar i Norrköping några månader och skulle hjälpa mig med leverantörer, rutiner som återförsäljare etc. På köpet fick jag även Marianne 😊 en otroligt härlig människa som hade jobbat i butiken i flera år. Vi klickade direkt när jag praktiserade så hon skulle fortsätta på timmar hos mig. Det gäller ju liksom att ha bra människor runt omkring sig, både för energin men även för kunskap som jag inte själv hade.

Butiken som blev mitt andra hem.

Så efter 5 månaders tjänstledighet och sju veckor efter att jag praktiserat så stod jag med nyckeln i handen och ägde en butik. Det var den 1 april 2010 – och det var absolut inget skämt. Det var början på ett nytt härligt kapitel i mitt liv.

Jag vill bara kommentera att adoptera är så mycket finare än att köpa för att man tar över någon annans dröm. Det är en ära som man sedan får förvalta och justera efter sin egen vision. Du har fått en fin plattform att börja jobba utifrån. Eller fått och fått … jag betalade en del också 😊

Helena

gör mer saker som gör dig glad

helena@artinaction.se

Ett år ungefär

Det var på våren 2009 som grejer verkligen började hända. Under ett antal år hade jag fortsatt att jobba på reklambyrån. Det var som ett gift, när man jobbar i en värld där kompetensen är hög, kunderna villiga att betala och ingenting känns omöjligt så har man skapat den perfekta honungsfällan. Man känner inte gradvis att det blir sämre utan det kommer som en flodvåg. Plötsligt så kommer alla känslorna på en och samma gång. Men till skillnad mot vad Per Gessle sjöng så handlade det inte om kärlek. Min kropp började reagera, det började med utslag som liknande vattkoppor, de kom bara på min överkropp, jättekonstigt! Jag började starkt tvivla på att detta kan var rätt som jag gjorde – jag var inte lika glad längre och det är verkligen inte jag. Som en kompis sa till mig för ett år sedan ”När Helena inte är glad, då är det något riktigt allvarligt”.  Och det stämmer!

Jag kände att jag bara ville sluta jobba och tänka. Tänka på vad jag verkligen ville göra, men min sambo sa att du får inte bara säga upp dig! Kanske med all rätt att han sade så för jag hade under flera gånger i mitt arbetsliv bytt jobb på lite dramatiska sätt. Jag fungerar så att när jag har tänkt klart så agerar jag, ibland kan sträckan från tanke till handling vara mycket kort och ibland längre, men det är aldrig ogenomtänkt – fast de som finns i min närhet kanske tycker så.

Så nu hade jag följande att ta ställning till, hur kunde jag byta jobb utan att bara säga upp mig och samtidigt vara så trött att jag faktiskt inte visste vad jag ville göra? Då kom en vän med en jättebra idé. Du kan ju begära tjänstledig! Alltså vilken grej! Eftersom jag även satt i ledningsgruppen på reklambyrån så visste jag att det var egentligen inte vår policy att ge tjänstledigt men vad faan, vad hade jag att förlora genom att fråga.

Idén om tjänstledigheten fick jag under midsommarhelgen och måndagen efter så sa jag till min chef att vi behövde prata. Det var inget nytt för honom att jag inte mådde bra. Under våren hade jag pratat med honom flertalet gånger att sättet vi jobbade på inte fungerade längre.

Jag vill ha tjänstledigt sa jag rakt ut. Min chef tittade på mig och sa ”om jag inte ger dig det så kommer du väl säga upp dig eller hur”, han kände mig! Så sedan frågade han mig ”hur länge”. Jaha det var ju den lilla detaljen – det hade jag inte ens tänkt på innan mötet men i sittande möte sträcker jag på mig i stolen och säger ”Ett år ungefär”. Och ett år kände jag då verkligen behövdes. Vi bestämde att börja leta efter en ersättare efter sommaren och att jag skulle jobba till den sista oktober.

Jag kan säga att det var en underbar nästan euforisk känsla jag hade när jag gick hem den dagen. Det första jag skulle göra var då att berätta för min sambo att jag hade hittat en lösning och fått ok på den. Jag kunde för tillfället sluta jobba men ändå ha mitt jobb kvar. Vet inte om han blev lika euforisk som jag men jag kände att jag hade inget val, jag behövde en förändring.

Den sommaren tog vår dotter studenten och flyttade till Göteborg och jag fyllde 40 år.

Den 30 oktober var min sista arbetsdag innan tjänstledigheten. Som present gav jag mig själv en ny sy- och brodérmaskin och på vägen hem åkte jag förbi symaskinsbutiken och hämtade den.

Helena

Gör mer saker som gör dig glad

helena@artinaction.se

Våga äga ditt liv

Vilken roll spelar uppväxten, de normer och outtalade riktlinjer som finns? Livet består av förändringar och möten, ju fler möten du får desto mer insikter kommer till dig, om du är mottaglig vill säga.

Helena, som jag heter, är en positiv, stolt, nyfiken, engagerad, envis, mångfaldsälskare som nu blir 51 år. Under de år jag levt har jag, precis som andra, genomgått olika perioder. Livet rullade på och jag gjorde sådant som ”förväntades” av mig, och jag gillade mitt liv. Men jag har alltid haft en känsla att inte riktigt passa in; passa in i familjen, passa in i ”svensson-livet”.

Foto: Helena Andersson

Jag tyckte mer om att t ex diskutera filosofiska saker istället för hur man blir kvitt maskrosorna i gräsmattan. Men tänkte jag, det kommer växa bort, även jag kommer passa in. Och på allvar trodde jag det!

Vid den tiden var jag 38 år, jobbade som projektledare på en reklambyrå och en dag uppmärksammade jag en sak med mig själv. Varje gång jag skulle gå och hämta något eller gå till bilen eller liknande korta sträckor så var det alltid ett litet danssteg inblandat. Det var droppen, jag kunde inte ens bete mig ”vuxet” när jag gick! Resultatet blev att jag bokade tid hos en samtalsterapeut! Kom dit och beskrev mitt ärende att jag har problem med att bete mig som en vuxen person och vara nöjd, jag har ett bra jobb, fint hus, sambo och dotter. Varför gör jag så här och varför känner jag inte att jag passar in. Efter att ha lyssnat på mig några gånger så säger hon som den enklaste saken i världen. ”Men Helena, det är ju din personlighet”

Snacka om en käftsmäll men ändå så rätt! Jaha, nu var det bara att gå hem och börja lyssna på min egen magkänsla och acceptera att det du känner är med största sannolikhet helt rätt för dig.

Den här bloggen handlar om att ”Våga äga ditt liv”, hur jag gick tillväga att tillåta min personlighet växa fram och acceptera den. Hur det har påverkat mina beslut (både i arbets- och privatlivet), funderingar kring sociala normer och beteenden, vad vår uppväxt och relationer genom livet kan bidra till att skapa ett eget rikt liv. Och vilka saker vi måste förhålla oss till så att saker vi inte kan påverka tar vår energi. Allt utgår ifrån mina egna erfarenheter och funderingar. Och jag kan tillägga att jag inte är klar än! För vem vill dö nyfiken?

Helena

gör mer saker som gör dig glad

helena@artinaction.se