Ett år ungefär

Det var på våren 2009 som grejer verkligen började hända. Under ett antal år hade jag fortsatt att jobba på reklambyrån. Det var som ett gift, när man jobbar i en värld där kompetensen är hög, kunderna villiga att betala och ingenting känns omöjligt så har man skapat den perfekta honungsfällan. Man känner inte gradvis att det blir sämre utan det kommer som en flodvåg. Plötsligt så kommer alla känslorna på en och samma gång. Men till skillnad mot vad Per Gessle sjöng så handlade det inte om kärlek. Min kropp började reagera, det började med utslag som liknande vattkoppor, de kom bara på min överkropp, jättekonstigt! Jag började starkt tvivla på att detta kan var rätt som jag gjorde – jag var inte lika glad längre och det är verkligen inte jag. Som en kompis sa till mig för ett år sedan ”När Helena inte är glad, då är det något riktigt allvarligt”.  Och det stämmer!

Jag kände att jag bara ville sluta jobba och tänka. Tänka på vad jag verkligen ville göra, men min sambo sa att du får inte bara säga upp dig! Kanske med all rätt att han sade så för jag hade under flera gånger i mitt arbetsliv bytt jobb på lite dramatiska sätt. Jag fungerar så att när jag har tänkt klart så agerar jag, ibland kan sträckan från tanke till handling vara mycket kort och ibland längre, men det är aldrig ogenomtänkt – fast de som finns i min närhet kanske tycker så.

Så nu hade jag följande att ta ställning till, hur kunde jag byta jobb utan att bara säga upp mig och samtidigt vara så trött att jag faktiskt inte visste vad jag ville göra? Då kom en vän med en jättebra idé. Du kan ju begära tjänstledig! Alltså vilken grej! Eftersom jag även satt i ledningsgruppen på reklambyrån så visste jag att det var egentligen inte vår policy att ge tjänstledigt men vad faan, vad hade jag att förlora genom att fråga.

Idén om tjänstledigheten fick jag under midsommarhelgen och måndagen efter så sa jag till min chef att vi behövde prata. Det var inget nytt för honom att jag inte mådde bra. Under våren hade jag pratat med honom flertalet gånger att sättet vi jobbade på inte fungerade längre.

Jag vill ha tjänstledigt sa jag rakt ut. Min chef tittade på mig och sa ”om jag inte ger dig det så kommer du väl säga upp dig eller hur”, han kände mig! Så sedan frågade han mig ”hur länge”. Jaha det var ju den lilla detaljen – det hade jag inte ens tänkt på innan mötet men i sittande möte sträcker jag på mig i stolen och säger ”Ett år ungefär”. Och ett år kände jag då verkligen behövdes. Vi bestämde att börja leta efter en ersättare efter sommaren och att jag skulle jobba till den sista oktober.

Jag kan säga att det var en underbar nästan euforisk känsla jag hade när jag gick hem den dagen. Det första jag skulle göra var då att berätta för min sambo att jag hade hittat en lösning och fått ok på den. Jag kunde för tillfället sluta jobba men ändå ha mitt jobb kvar. Vet inte om han blev lika euforisk som jag men jag kände att jag hade inget val, jag behövde en förändring.

Den sommaren tog vår dotter studenten och flyttade till Göteborg och jag fyllde 40 år.

Den 30 oktober var min sista arbetsdag innan tjänstledigheten. Som present gav jag mig själv en ny sy- och brodérmaskin och på vägen hem åkte jag förbi symaskinsbutiken och hämtade den.

Helena

Gör mer saker som gör dig glad

helena@artinaction.se

4 reaktioner till “Ett år ungefär”

  1. Du har varit alltid en inspiration för mig. Alltid glad och väldig kunnig samt hjärtat med guld. Tack för att fått kunnat träffa dig, lära från dig. Så inspirerande och modig du är. Kramar

  2. Ditt positiva o glada humör smittar alla i din omgivning. Du inspirerar o delar med dig av din kunskap och det gör att jag beundrar dig mer.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.