Art in Action

Ibland har man fått höra (upprepade gånger) att man inte är så bra på en sak, eller flera saker. Och dessa saker har en tendens att följa med år ut och år in utan att man lyfter upp dem på bordet och tar itu med dem. Det behöver inte vara allvarliga saker eller svåra saker, det handlar bara om att vi själva har satt in oss i ett fack.

Jag, som många andra, har flertalet sådana saker men en av dem har jag nu lyft upp till ytan och jag är så stolt 🙂 I maj köpte jag en ny bil, nåväl ny för mig i alla fall. Ett löfte som jag gav mig själv var att jag skulle ta hand om bilen förutom att tanka för det har jag gjort själv sedan jag fick körkort så det kan jag.

Nej nu handlade det om kolla olja, kylarvätska, spolarvätska etc. Nu kanske du tycker att det är lite löjligt men för mig var det svårt. Jag tycker det är enklare att prata inför publik än att kolla oljan i bilen. Och det beror bara på att jag vet inte hur man gör och en del har skrattat högt åt mig för detta.

Men nu har jag tagit min personliga revansch och visat för mig själv, utan bultande hjärta, att jag klarar detta.

På morsdag så visade jag upp bilen för mina bröder och de hjälpte mig öppna motorhuven och jag fick kolla oljan. Det behövdes inte fyllas på. Nu har jag åkt ett antal 100 mil så förra veckan tyckte jag det var dags att kolla oljan.

Sagt och gjort, jag åkte till Biltema i Katrineholm (då jag jobbar där för tillfället), öppnade motorhuven, drog upp stickan, torkade av, ner med stickan igen och mätte sedan av. Min känsla var helt rätt – det var dags att fylla på olja.

Jag stängde huven och gick in och köpte olja, dagen innan hade jag stämt av med min bror vilken olja jag skulle ha så jag inte köpte fel. Jag såg dock att i motorhuven stod det så fint vilken olja som skulle användas 🙂 men jag kände mig säker när jag hade dubbelkollat med någon som vet. Oljan i högsta hugg, ut till bilen, upp med motorhuven och började fylla i olja, lite i taget. Då kommer en man fram till mig och säger att han blir så glad över att se mig hantera allting. Nu vet jag inte riktigt vad allting egentligen innebär 🙂 men jag skrattade och tackade. Jag skrattade för han skulle bara veta!!

Vadå kylarväska

Idag var det dags igen! Sätter på bilen och varningslampan för kylarvätska lyser. Just då visste jag inte vad lampan egentligen betydde men instruktionsböcker är bra 🙂 Så nu gick färden till Biltema i Norrköping, ville inte riskera att åka ända till Katrineholm för det stod att man skulle fylla på så fort man kunde.

Kommer till Biltema, öppnar huven för att se var denna kylarvätska ska fyllas på. Det var inte så svårt att hitta. Går in och frågar en ung tjej var jag kan hitta kylarvätska och fick info om att gå till fritidsavdelningen. Tyckte det var lite konstigt så jag frågade igen, hon tyckte jag sa kylarväska 🙂 , jag får helt enkelt träna på att artikulera bättre!

Kommer in i kem-rummet där kylarvätska ska finnas enligt henne, hittar inte något som heter så. Vidare till info-disken och frågade igen, iväg till hylla 10 precis utanför kemrummet. Och är står flaskorna på rad, men inte fasen står det kylarvätska på någon av dem. Blir lätt förvirrad för det står ju glykol på alla flaskor men antar att det är samma, men fattar verkligen inte varför det inte kan heta samma sak.

Det fanns tre sorter; blå, röd och grön. Och eftersom jag har en blå bil så tog jag den blå flaskan. Skämt åsido – jag skulle kunna göra valet så, men jag tog den blå för det stod universal skylten framför. Kommer till kassan och killen frågar mig om jag verkligen ska ha den blå och inte den röda. Han hade nämligen lagt märke till mig på parkeringen när jag hade huven öppen och det visade sig att han hade också ägt en Golf och då används röd. Kom då på att jag hade en flaska med lite grann glykol kvar i kofferten så jag gick ut och dubbelkollade.

Jag hade valt rätt, men tackar den här killen för att han lärde mig vad skillnaden är mellan blå, röd och grön glykol, det är serviceanda.

Ut och upp med huven och fyllde på vätska, startar bilen och lampa lyser inte röd och jag kunde nu åka på jobb i Katrineholm med gott samvete.

Summan av det här är att varför får vi för oss att vissa saker är svåra, att tröskeln är så hög ibland att våga göra något? Jag skojar inte när jag säger att jag är skitstolt över mig själv just nu. Och sen struntar jag i om någon tycker ”ameeeeen” det är väl inte så svårt. För då tänker jag att jag kan så många andra saker som t ex trä en overlockmaskin – det är inte att leka med men för mig är det jättelätt 🙂

Har du någon blockering som du har tagit tag i eller vill göra?

En av fördelarna med att dottern med familj flyttade 50 mil norrut är att jag får uppleva saker som jag inte tidigare gjort. Den här gången fick jag även träffa nya familjemedlemmen Zero .

Nu var det äntligen dags för att få följa med på skotertur. Jag och barnbarnet fick förmånen att sitta i släden (den som är till höger i bilden). Skulle dock gärna vilja köra själv men jag provade lite grann och någon gång i framtiden ska jag köra själv på tur 🙂

Men upplevelsen var fantastisk, att få uppleva landskapet, höra skotrarna och mysa med barnbarnet – vad kan liksom bli bättre. Tyvärr hade vi inte vädergudarna på vår sida så vi kom inte ända upp på fjället men nära nog. Vi stannade i en stuga (ägd av staten) som hette Lövhögen.

Så fint att det finns sådana ställen, det finns allt man behöver ifall man blir strandsatt och man lämnar det som man vill att det ska vara när man själv kommer dit.

Vår plan var från början att prova nya toast-järnen över öppen eld – men vi fick vara flexibla och ”premiärgrillningen” skedde över en kamin.

Min dotter tog skoterkort för ca 1 månad sedan och jag är en stolt mamma när jag ser henne susa runt! Tyvärr så glömde jag fota 🙁

Naturligvis hann vi med lite pyssel också, här gör vi skapelser av lufttorkad lera.

Idag har jag sytt vidare på ett projekt som ska vara med på en kurs nästa vecka. Olika ”handsömmar” som finns på symaskinen.

Och nyss avslutade jag en online-kurs som handlade om att göra egna mönsterrapporter. Inför kursen så hade jag fotat och stygnsatt en Rhododendron. Fotot tog jag i december i Rhododendrondalen i Norrköping.

Nu är det dags för lite att äta, blir en favorit i repris 🙂 Fattiga riddare gjorda på mina bullar som inte blev så bra – men de blev utmärkta riddare !!!

Jag har alltid en anteckningsbok där jag skriver ner mina tankar, idéer, att-göra-listor, bra boktips, poddar jag ska lyssna på, intressanta människor jag ska läsa mer om och allt som oftast så ritar/skissar jag också. Det har blivit mer och mer av det under de senaste åren. Idag satt jag och bläddrade igenom boken från förra hösten (jag skriver alltid datum i böckerna).

Den 25 november 2019 så har jag en stor fet rubrik som säger “Back to the roots”. Det var två månader efter det att jag hade stängt butiken och tankarna började komma “vad ska jag nu göra”. Jag har alltid haft tillit i att “allt löser sig” i alla fall på ett eller annat sätt 😊 aldrig oroat mig över vad som ska komma eller inte komma – sånt märks och då är det bättre att ha energi kvar.

Back to the roots var dock min uppmaning till mig själv, att börja rannsaka mig själv vad jag ville göra, eller inte ville göra – vilket alltid är lättare att säga för det har ju hänt det andra är ju ett oskrivet blad. Och det finns så mycket att göra i livet.

Bilden nedanför hade jag skissat på motsatta sidan av den feta rubriken! Orden är otroligt viktiga för mig, inte var och en för sig utan tillsammans, då blir det maffigt. De hänger liksom ihop, precis som på bilden.

Den här gången har det tagit tid att hitta ett fäste igen; att känna att det är något jag brinner för. För första gången i mitt liv hade jag små uns av tvivel om att det skulle fixa sig. De var små frön men ändock. Jag har jobb och haft det hela tiden, men som anställd har jag oceaner av tid över – och jag vill fortfarande lära mig saker, jag är nyfiken … vill veta mer, göra mer saker som gör mig glad! Jag skulle även kunna definiera det som “Jag vill känna att jag lever nu”.

Världen är annorlunda pga Coronan, men min värld började redan innan att svaja, ungefär som att åka berg-och-dal-bana utan slut, bara lite kortare raster – skitjobbigt rent ut sagt. Men den senaste tiden har ett lugn infunnit sig, jag känner mig stark och känner att jag är på väg upp att ställa mig på tågtaket och susa fram med vinden i mitt hår, härligt spejande efter nya människor, idéer och tankar.

För “Back to the roots” är att gå tillbaka till att verkligen känna hur jag vill leva mitt liv nu – jag har förmånen att “starta om”. Inte framkalla något som jag haft utan ta de erfarenheter, min magkänsla och tweaka om till något nytt, spännande och annorlunda.

Och vad blir det då? Har faktiskt fortfarande inget konkret att berätta mer än att jag ska fortsätta att göra min vardag till en vardag som jag älskar – för det är ju nu jag lever 😊