Jag är så sjukt tacksam!

För att jag vågar lita på min magkänsla eller intuition som man också kan kalla det. Det är absolut inte lätt jämt men jag känner mig stolt när jag blickar tillbaka på de senaste tre åren. Jag har pendlat mellan totalt kaos i huvudet till klara inblickar i hur jag vill att mitt liv ska vara och bli.

När livet blir konstigt och jag inte ser vägen framåt så skriver jag mycket, jag skriver brev till mig själv helt enkelt. När orden är nedskrivna så väntar jag några dagar och läser upp det högt för mig själv och då blir allting så mycket enklare. Ni vet att när orden uttalas högt så är det ju på riktigt!

I början av juni 2019 skrev jag ett avgörande brev till mig själv, det gällde min butik. Jag hade brottats i sex månader med hur jag skulle göra. Jag älskade den världen och mötena med människorna men att vakna kallsvettig på nätterna för att se hur jag skulle få in pengar var inte roligt.

Brevet till mig själv, juni 2019. Det heter Helena 5.0 för jag skulle fylla 50 år två månader senare 🙂


Helena 5.0 – brevet till mig själv
Ibland är man så där velig eller till och med larvigt rädd att ta ett beslut.
Vad är man då rädd för? Kunderna, personalen, släkten, vännerna …. ja vad
är det som gnager för att man ibland inte vågar ta ett beslut. Vissa beslut
måste växa fram och när de är klara så kan man inte förstå hur det skulle ta
så lång tid för det blir en frihetskänsla som är underbar.
Vi skulle kunna jämföra det med känslan av att gå i ett par för små fina högklackade skor. De är så fina men skaver så fruktansvärt – men omgivningen ser en bra bild över situationen dvs den bild som du vill förmedla. För innan ett beslut är taget så är det din hemlighet, du måste ruva på den ett tag, ta fram den och analysera, prata med den, ligga på golvet och titta upp i taket och känna i magen att allt känns som på ditt sätt. Inte någon annans sätt utan bara DITT. Det är ju du som varje dag lever i din vardag, det är du som avgör vem som ska få se vad.
När då insikten har kommit att skorna är för trånga ja då sjunker axlarna ner och du andas helt plötsligt med magen. Du sträcker på dig och känner – fasen det är ju jag som bestämmer. Denna sköna känsla, denna befrielse som även innefattar fortsatta beslut men när ”huvudriktningen” är utstakad … ja då går allt lättare.
Helt plötsligt öppnas andra möjligheter, du sitter inte fast i dina gamla tankar, huvudet snurrar av idéer hur du ska kunna förverkliga ditt nya fokus.
Många kommer opponera sig mot ditt beslut men stå rak i ryggen, barfota och le! Det är ju du som bestämmer över ditt liv! Du har ingen skyldighet att bedriva något som bara gynnar andra. Energi är tvåvägs och när den börja sina i ena änden då är det dags att hoppa upp på taket och se sig om var energin finns.
Du kanske inte vet det just nu men tillåt dig att bara vara så kommer du hitta det. Jag är övertygad om det!!
Så stå på tågtaket, känn vinden rufsa ditt hår och skratta högt, tänk på alla underbara människor du har runtomkring dig, se ditt liv från helikoptervyn, du har alla möjligheter att skapa ett AMAZING liv!!


Inte förstod jag då att jag skulle stå inför en otrolig fas av personlighets-utveckling! Under hela mitt liv har jag jobbat otroligt mycket, vem var jag när jag gick från ca 80 timmars arbetsvecka till ca 30 tim? Vad tyckte jag om och framför allt hur ville jag att framtiden skulle bli? Det har varit mycket tankar, förvirring, skrivande under de här åren!

Jag insåg dock ganska snabbt att fyra saker var viktiga för mig:
– jag ville styra över mitt eget arbetsschema (varje dag skulle inte var samma)
– jag skulle vara platsoberoende, dvs mitt arbete skulle kunna genomföras var som helst
– jag ville inte vara styrd av väckarklockan utan vakna av mig själv
– jag ville utbilda och inspirera andra inom maskinbroderi och sömnad

Hur dessa skulle bli verkliga hade jag då ingen aning om! Begreppet ”frihet är viktigare än ekonomisk trygghet” blev ett viktigt mantra! Under tre år har jag nu jobbat mot mina mål och känner att jag verkligen är på rätt väg för mig!

Jag styr nu över mitt eget arbetsschema, jag har planerat in kurser till hösten och jag håller på med min bok. Jag spontanåker på midsommarfirande 50 mil bort och tar en omväg hem för att gå på en konsert. Det är några saker som jag aldrig kunnat gjort förut då mitt liv var styrt av tider och rutiner.

Att leva i nuet gör mig lycklig !

Helena

Gör mer saker som gör dig glad

helena@artinaction.se

Små ögonblick av lycka

Att definiera lycka är svårt och egentligen inte något jag känner för att analysera. När jag får frågan om jag är lycklig så är det inte så jag vill definiera mitt liv. Jag brukar definiera mig själv som rik istället! Och då pratar vi inte pengar 😊 Jag är rik på vänskap, familj och ett hem som jag känner mig trygg i.

Men naturligtvis känner jag lycka – och för mig så är det korta ögonblick som dyker upp utan förvarning. Som när jag sitter bland vänner och tittar runt och känner en stor delaktighet – då blir jag lycklig över att få vara en del av den. När jag ser bilder på min dotter och barnbarn så svämmar hjärtat över av en kärlek som inte går att beskriva.

Men sedan kan jag även känna härliga lyckorus som många gånger är förenat med färg och form. Jag känner mig då så härligt nördig 😊 Har beskrivit några av mina ögonblick i bildtexterna. Varning för hög nördighetsfaktor 😊😊

Dessa kan komma när som helst och ibland fotar jag dem, för när jag ser på bilderna igen så kommer samma härliga känsla tillbaka.

När jag bakade muffins så råkade jag spilla lite på plåten och när den kom ut från ugnen så fanns hjärtat, den finaste formen av alla.
Jag har alltid målade tånaglar och alltid i en blå nyans. Stod i köket på min matta och tittade ner och såg hur fint mina naglar matchade mattan
Broderier som jag gjorde på min kappa – stod sedan någon vecka senare och gjorde ugnsrostade grönsaker och insåg då att färgerna på grönsakerna matchade broderierna och paprikan ser ut som blomman.
Vek ihop ett tyg och hur snygg blev inte den här mönsterpassningen 😊
Glass på balkongen och snacka om färgmatchning på skål och duk.

Dessa ögonblick som jag visat har nu återigen gett mig energi och fått mig att känna mig lycklig. Se till att vara i nuet så du inte missar detaljerna! För vem vill inte ha små ögonblick av lycka 😊

Blommor som matchar min duk och ljuslyktor – naturligtvis så dras man till de färger man gillar och då blir det matchningar, men det är underbart att se det tillsammans.

Helena

gör mer saker som gör dig glad

helena@artinaction.se

I min värld VILL jag ha dig

Sedan min separation har jag aktivt jobbat för att skaffa fina kvinnliga vänner. Man behöver prata av sig, diskutera åsikter, spegla funderingar etc. Jag har lyckats och de vännerna jag har är alla starka och självständiga kvinnor som är nöjda med tillvaron men samtidigt vill ha någon att dela den med.

Eget foto tagen från Norrköpings Ljuspromenad i Carl Johans park

Men vi är också eniga om att vi vill vara helnöjda! Vi kvinnor vill ha en relation … men inte tappa kontakten med våra vänner – vilket tyvärr är ganska vanligt. Vi har insett vikten av kvinnlig gemenskap när den är som starkast. Vi hjälper varandra, stöttar varandra, ringer och kontaktar varandra – vi är aldrig ensamma. Den gemenskapen är guld värd!

Dags att montera ner ramverkstaden jag hade i butiken. Det var den gången som jag verkligen blev kompis med skruvdragaren – och jag kände mig stolt!

Män säger och skriver i kontaktannonser att de söker självständiga kvinnor, vad betyder det egentligen? Jag vet ärligt talat inte! För mig är en självständig kvinna en kvinna som har jobb, boende, har mål i livet, vet vad hon vill och inte vill. Det är en likvärdig följeslagare till mannen, inte undergiven och ber inte om ursäkt för sig själv. Utan en rakryggad kvinna som står för sina åsikter och är villig att kompromissa – till viss del. Så män – när ni säger att ni vill ha en självständig kvinna. Vill ni verkligen det eller har vi olika syn på vad självständig betyder?

Jag vill ju naturligtvis hylla dessa självständiga kvinnor för vi är lojala (vi vet att gemenskap är starkt), vi är ärliga (för vi har blivit svikna och hatar det och orkar ärligt talat inte larva runt), vi är trygga i oss själva (för vi har varit nere på botten när det gäller självförtroende och byggt upp det sten för sten). Vi är pålitliga, ärliga och raka i vår kommunikation, något som kanske kan upplevas brutalt ärligt men vi kräver egentligen bara en sak – commitment!  Ett erkännande att du vill ha oss i ditt liv. Vi känner inte ett starkt sug att bli sambos, få en ring på fingret eller varken dela inköpslista eller tvättkorg.

Min fina bil som jag köpte för 1 500 kr på en camping under Sweden Rock 🙂 När jag stolt visade min bror att jag hade kollat oljan så visade det sig att det var fel olja jag hade kollat 😊 det var växelklådsoljan och inte motoroljan jag hade kollat … nåväl man lär sig alltid nya saker.

Hittar du en av oss och vi matchar – satsa på oss för i grund och botten är vi jätteenkla 😊 om du bara inser att orden som kommer från oss är på riktigt, vi menar vad vi säger. Vi klarar oss hur bra som helst utan dig men vi vill ha dig, vi behöver dig inte för att hänga upp lampan, kolla oljan i bilen eller betala våra räkningar. Vi vill ha dig för att du tillför en dimension som vi saknar i form av närhet, diskussioner, sex, sällskap på såväl evenemang som kvällsmackan vid TVn. Vi är stolta att ha dig vid vår sida, du blir mannen med stort M – för vi vill – för det är nämligen du som har passerat nålsögat.

Hittade den här underbara skylden under min Thailandsresa. Den får mig att le varje gång för vem vill inte ha någon som ”make me peel so fine”.

Sen kan jag säga att jag har behövt lära mig många saker som singel; t ex hur man fyller på olja 😊, vad som behövs för att en bil inte ska frysa sönder, hur man använder en skruvdragare, gör kanalsökning på TVn. Ja listan kan göras lång när man upptäcker saker som ”den andra” gjorde. Men det har ju alltid funnits folk man kunnat fråga – även om en del trodde att jag skojade när jag frågade vissa saker 😊. Och det har blivit fel men jag har lärt mig. Och det viktigaste som jag har lärt mig är att jag ”vill inte behöva” någon; jag ”vill ha” någon. Och för mig är det en stor skillnad.

Helena

gör mer saker som gör dig glad

helena@artinaction.se

Rund eller fyrkantig

När min dotter gick i förskolan så började helvetet med att behålla henne fyrkantig. Det var inget problem med henne för hon har alltid varit en egen personlighet. Men förskolefröken … en dag tog hon mig åt sidan och sa ”Vi måste göra din dotter rund för att passa in”. Hon tecknade en boll i luften och jag kommer ihåg att jag tittade på henne och tänkte ”varför då”. Om hon skulle göra min dotter rund för att passa in, vilken person blir hon då? Jag ville absolut inte ha en dotter som ”passade in”, jag ville ha en dotter som stod upp som en egen individ.

Jag frågade naturligtvis förskolefröken varför hon tog upp det just den dagen. Anledningen då var att hon hade hängt i ribbstolen istället för att sittta i ringen med de andra barnen. Det var ju inte rätt men det var starten på ett lång process.

Tänk er om alla vi människor var runda stenar. Vi nöts mot varandra och vi blir bara mindre och mindre. Till slut är vi bara en stor grushög där ingen utmärker sig – det kanske det är det som kallas lagom. Nåväl jag argumenterade direkt att jag inte ville ha ett runt barn, jag ville ha ett fyrkantigt barn. Ett barn som hade mod till att stå upp för sin åsikt. Under hela grundskolan så var varje kvartsamtal en plåga, varje gång så påpekade de att min dotter var fyrkantig. Jättebra svarade jag! Fyrkantiga människor står stabilt i sin värdegrund, de har egna åsikter och går sina egna vägar för att skapa sitt eget liv. De blir inga kappvändare! Jag trodde blint på min vision att ge rätt förutsättningar för min dotter. Hon hade det inte lätt men skam den som ger sig.

Första kvartsamtalet på gymnasiet gick jag dit med mina horn redan ute. Jag förutsatte att även de skulle diskutera hennes fyrkantighet. Döm till min förvåning! Istället för att säga att de ville göra henne rund så hyllades hennes personlighet. De undrade hur vi skapat förutsättningar, hur hon som var så ung hade en så stor integritet. Hon lät inte någon sätta sig på henne och hon stod för sina åsikter oavsett.

Hon hade blivit en expert på att argumentera för redan i lågstadiet fick hon börja argumentera för- och nackdelar med saker som hon ville göra. När hon önskade sig en kanin fick hon argumentera varför, det gick inte att komma till mig som mamma och bara säga ”Jag vill ha en kanin”. Efter ett tag lärde hon sig det och idag är det nästan att hon slår mig i konsten att argumentera och det gör mig stolt!

Så tillbaka till runda barn – det är i min värld helknäppt. Vi föds som individer, låt oss få förutsättningar att utvecklas som individer – jag tror världen behöver individer som trygga byggstenar. Utan alla fyrkanter hade vi inte utvecklat någon spetskompetens.

Om vi går tillbaka till stenarna, för att foga ihop runda stenar behövs någon form av kitt, men att foga ihop fyrkantiga stenar så gäller det bara att hitta de rätta storlekarna för att det ska fungera. Något kitt mellan behövs inte och kommunikationen är hjärta till hjärta och kan aldrig bli visk-leken som det kan bli med enbart runda stenar. Sedan kan inte alla vara fyrkanter men alla ska få ha förutsättning att bli om de vill! Och vi kommer att rundas av ändå genom åren, för att passa in på arbetsplatser, i förhållanden etc. Jag älskar mångfald och sammansättning av olika individer men min text här handlar om att vi inte ska sätta några begränsningar tidigt i åldrarna.

Ett exempel är när mitt barnbarn 4 år gammalt berättade till min granne att när hon blev stor ville hon ha stora bröst som mormor, rött hår som mamma och mustasch som pappa. En ganska rolig bild dök då upp i huvudet men min dotters kommentar var underbar ”Säg aldrig att det inte går”. För vad vet vi om hur världen ser ut när hon är stor. Det kallar jag att inte sätta en begränsning!

Som förälder vet man aldrig om man gör rätt när det pågår som mest men idag är min dotter 30 år och lever sitt liv precis som hon vill. Hon har gjort egna val och äger sitt liv, så för min del känner jag att jag har lyckats.

Helena

Gör mer saker som gör dig glad

helena@artinaction.se

Duktig på att jobba

Jag är uppvuxen på en bondgård, mina föräldrar hade ett småskaligt jordbruk – sådana som inte finns kvar längre. Det bästa med den uppväxten var att mina föräldrar var närvarande 98 % av tiden. De resterande 2% skulle man inte prata med pappa och det var när något hade gått sönder. Jag kan ännu idag skratta åt ett sådant minne. Exempelvis – tröskan hade gått sönder, det var ett gärde kvar att tröska och det skulle komma regn på natten. Han kom uppför backen till huset med stooora kliv, helt kolsvart från topp till tå eftersom han hade varit tvungen att krypa in i tröskan och försöka fixa felet. Jag och mina syskon kunde knappt inte hålla oss för skratt, men han tittade på oss och sa med lugn röst ”säg inget”. När han gick in så skrattade vi så vi tjöt. Kan tillägga att min pappa tycker om djur inte maskiner.

Mina föräldrar satt alltid ner och lyssnade och frågade vad vi hade gjort i skolan, prov, läxor, lånade böcker från biblioteket, men de frågade aldrig hur vi mådde, kände oss etc. De gjorde inget fel för de gjorde vad deras föräldrar gjort, fast en bättre version för jag vet att i deras familjehem så var det ingen som satte sig ner på samma sätt som de gjorde. Jag vet att de var och är mycket måna om att jag och mina syskon ska må bra men prata känslor är inte helt naturligt.

Foto: Helena Anderson. Blomman är fotat i Thailand, när det blir mörkt så sluter den sig som en boll och vecklar upp sig så underbart vacker när ljuset kommer.

Men tänk om vi från barnsben även får frågan; hur kändes det i skolan idag, berätta vad ni gjorde på rasten, lunchen? Jag vet att många tänker ”vi kan inte bara gå omkring och känna” det är flummigt och det blir veka personer. De människorna anser jag tycka fyrkantigt! För om vi är emotionellt starka så kan vi göra underverk. Hur många gånger har man inte bara velat ha en kram, en sådan där ordentlig kram som kommer från hjärta och förmedlas till hjärta? Att våga ha våra sinnen öppna så vi känner, både ilska, sorg, kärlek, glädje – att vi jobbar oss bort från beteendet ”knyt handen i fickan, var tyst och kämpa på”. Våga ta ställning, våga visa dig mänsklig (och vad är mänsklig egentligen för ord?)

Mina föräldrar lärde mig att ingenting är omöjligt om du vill göra det. Respekt förtjänas beroende på hur man beter sig – inte vad som står på visitkorten.

De lärde mig också att jobba. Jag är jätteduktig på att jobba! Så duktig att jag inte vet vad jag ska göra när jag inte jobbar. Det där med balansen är svårt. När det har varit jobbigt i mitt liv, oftast känslomässigt så har jag valt att jobba lite mer. För jag är duktig på det, det har liksom blivit min mentala ”känslosköld”, med det har också resulterat i att jag är urkass på kärlek. Och nu pratar jag kärlek till män. Inte den kärlek jag känner för min dotter och barnbarn, för deras skull kan jag gå genom eld och vatten. Nej jag menar det där som kallas relation mellan man och kvinna. För resultatet med min mentala ”känslosköld” har blivit att jag ”bestämmer” när jag släpper ut känslor, jag kan bestämma mig ”hit men inte längre”. Jag är rädd helt enkelt!

Foto: Helena Andersson. Denna grind passerar jag varje dag. Den finns på min gård i stan 🙂 Lite symboliskt att ha ett hjärt på en grind. Tyckte det passade min text.

Att våga blotta sig är sjukt svårt för rädslan att inte duga är större. Sug på den tanken en stund! Jag har vågat en gång de senaste åren – sedan betyder det ju inte alltid att man vinner även om man vågar men för mig var det stort att våga. Den gången jag vågade hade jag inget alternativ – jag blev liksom tvungen för jag hade inte haft den känslan på mycket länge – jag var skyldig mig själv att våga. 

Foto: Helena Andersson. Bilden tagen på en toalett på ett tåg på väg till Birmingham. Mycket bra tips att inte spola ner sina drömmar!

Men jag ska inte ge mig! För jag vill ha ett extremt härligt, busigt och förtroligt kärleksförhållande. Jag vill skratta, plocka blommor, bada naken, hoppa i lövhögar, stå i hejarklacken, gå på festivaler, dansa i solnedgången – bara för att jag kan! Jaja 😊jag är tjej och jag väntar på mr Right, du vet mannen med stort M. Jag kanske får hoppa i lövhögarna själv men det spelar ingen roll, lite barnslig måste man också få vara 😊

Jag röstar för mer kramar och mer ”blottare” – hoppas det blir resultatet i en Corona-fri värld.

Helena

gör mer saker som gör dig glad

helena@artinaction.se

Olika grader av perfektion

Jag drivs av mottot att om ett jobb är värt att göras så ska det göras bra. Har mycket svårt att dra ner på ambitionsnivån och inte fokusera på detaljer, utom ibland.

När jag genomförde kurser, aktiviteter av olika slag, inredning i butikerna, kommunikationen till kunderna så var ambitionsribban extremt hög.
Men när det gäller t ex färdigställande av andra saker så kan det vara helt annorlunda. Det är så jag själv blir fundersam varför det blir så.

Ett mycket bra exempel på färdigställande är mina lampor. Januari 2014 flyttade jag till en 2:a och de enda lamporna jag hade var de fasta installationerna i lägenheten samt en skrivbordslampa. När jag flyttade så hade jag beslutat att alla saker som jag behövde skaffa till lägenheten skulle var väl valda, jag skulle inte ha något ”så länge”. Kombinationen dålig ekonomi, prioriteringar av att använda de pengar jag hade till upplevelser, gjorde att det tog ca 4 år innan jag hade lampor i alla mina tre rum samt två fönster.
Nu måste jag dock tillägga att jag letade ju inte febrilt efter lampor hela tiden för då kanske det inte tagit så lång tid. Men först kom lampan i vardagsrummet, sedan köket och sista stora lampköpet blev både sovrum och fönster samtidigt.

Sladdlösa lampor skulle vara något för mig, varför passar aldrig det man köper till hur det ser ut hemma?

Lampan in vardagsrummet var ju bara att hänga upp, lite sladdar hängde dock utanför. Lampan i köket saknade upphängning och lampsladden var för kort, det fixade jag genom att köpa kedja och sladd på Bauhaus som jag målade för att den skulle passa in, trodde jag 😊

”Kristallkronan” i sovrummet blev pricken över i:et. Så snygg och passade perfekt den också. Problemet var bara att jag inte kunde ställa en stol i sängen för att hänga upp den.
Jag lade istället kuddar ovanpå varandra för att nå upp de där ynka 10 cm som saknades. Fungerade inte! Så istället kom jag på den strålande idén att hoppa och sedan i hoppet haka fast lampan i kroken. Första försöket så kom lampan för långt ner, det tog två försök till innan jag var nöjd med höjden. Och jag vet att man kan be om hjälp men klockan 10 en vardagkväll är det inte läge att ringa och jag ville ju se just då hur det skulle se ut. Och grannen mittöver kanske fick ett gott skratt.

Det här var i oktober 2018, jag gick runt i lägenheten, lade mig på sängen, satt mig i fåtöljen där jag ser både lampan i vardagsrummet och köket och var så himla nöjd. Jag hade hittat helt rätt, att installationerna såg ut som fan det bekom mig inte alls – ärligt talat så såg jag det inte.

Några månader gick och jag kom då på en kväll att titta uppe i taket istället och började asgarva, alla mina lampinstallationer såg ju likadana ut, dvs halvfärdiga. Jag ringde och bad min pappa komma och hjälpa mig och han fixade vardagsrummet direkt. Sedan kom vi till de andra rummen. Ja, sa han, du behöver köpa lite mer krokar etc för att jag ska kunna göra iordning. OK… jag skrev ner vad som behövdes och satte på mitt kylskåp. Kanske jag skulle ta ner lappen och åka till Bauhaus imorgon.